Mikael Isacson. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2012, s. 461-464.
Den svenska högmässan inleds i den nuvarande handboken med en syndabekännelse. Ganska ofta stöter åtminstone jag på tanken att detta är det sätt som gudstjänsten har inletts i alla tider. Senast läser jag i aKF:s årsbok en artikel av Biörn Fjärstedt om boten där han i förbigående hävdar: ”De äldsta referenserna till eukaristins firande som vi har vid sidan av de nytestamentliga skrifterna, i Didache och hos Justinus Martyren, förutsätter som en självklarhet gudstjänstens början med syndernas förlåtelse.” (Årsbok 2011, s. 42) Om Fjärstedt med dessa ord antingen menar att gudstjänsten innehöll en formaliserad syndabekännelse såsom den svenska högmässan idag gör, eller menar att det var en förutsättning för att ta emot eukaristin att man under eller före gudstjänsten hade bekännt sina synder, så vill jag här visa att det är en felaktig uppfattning om fornkyrkans eukaristifirande.
Justinus Martyren
Justinus Martyren ger i mitten av 200-talet en skildring av en nattvardsgudstjänst, såsom den senare blir allmänt känd:
”På den dag som kallas solens dag samlas vi alla, från städerna och från landet. Man läser ur apostlarnas hågkomster och profeternas skrifter så länge som tiden räcker. När föreläsaren har slutat håller föreståndaren ett anförande, och uppmanar ivrigt till att efterfölja dessa sköna ord. Därefter reser vi oss alla tillsammans och ber, och när vi har avslutat bönen bärs bröd, vin och vatten fram. Föreståndaren frambär efter förmåga böner och tacksägelser, och folket stämmer in med ”Amen”. Sedan delas de välsignade gåvorna ut och tas emot av var och en, och åt dem som inte är närvarande sänds de ut av diakonerna.” (Apol. 67)
Vi känner igen flertalet moment från vår egen högmässa: läsningarna ur Guds ord, predikan, förbönen, nattvardsfirandet. Däremot finns inte ett ord om någon form av syndabekännelse – eller något moment före bibelläsningarna över huvud taget. I kapitlet innan har Justinus avhandlat vilka kriterier som gäller för den som vill ta emot nattvardsgåvorna. Tre kriterier ställs upp: man ska hålla kristen tro för sann, man ska vara döpt och man ska leva såsom Kristus anbefallt. Någon antydan om syndabekännelse finns inte, vare sig inom eller utom gudstjänstens ram.
Didaché
Inte sällan finns hänvisningar till Didache hos den som hävdar att syndabekännelsen är ett nödvändigt moment i en högmässa eller att detta moment har urgamla anor. Och visst finns det en referens till syndabekännelse i samband med nattvardsfirandet i Didache:
“På Herrens dag skall ni samlas och bryta bröd och frambära tacksägelse efter att ha bekänt era synder, så att ert offer blir rent. Men den som har en tvist med en broder skall ni inte låta delta i er sammankomst förrän de har försonats, så att ert offer inte blir vanhelgat. Ty så har Herren sagt: Överallt och alltid skall de bära fram ett rent offer åt mig. Jag är en stor konung, säger Herren, och mitt namn är underbart bland folken [jfr Mal 1:11, 14].” (Did. 14:1‒3)
Några saker bör dock särskilt uppmärksammas i denna text:
1. Det är alltför lätt att läsa in sin egen gudstjänsttradition i texten. För en svenskkyrklig person, van vid Svenska kyrkans högmässa är det lätt att anta att det är frågan om en kollektiv syndabekännelse följd av avlösning. Ingenting i texten motsäger en sådan tolkning, men ingenting stödjer den heller. Det skulle kunnat gå till på ett helt annat sätt. Texten lämnar flera frågor öppna kring hur denna bekännelse skulle gestaltas: Är det en kollektiv eller en individuell bekännelse? Sker bekännelsen innan själva gudstjänstens början eller som en del av riten? Ska man bekänna inför någon annan – biskop eller medkristen ‒ eller är det en enskild bekännelse inför Gud? Det enda som klart framgår torde vara två saker: själva uppmaningen till bekännelse av synderna och att denna tidsmässigt ska vara innan brödsbrytelsen och eukaristifirandet.
2. Det sker en gradering av olika synder (något som knappast förekommer i svenskkyrklig tradition). En typ av synder ska uppenbarligen inte endast bekännas, utan man måste också reda ut det med den det berör innan man över huvud taget kan delta i gudstjänsten, nämligen när man behöver försonas med en broder. Med “broder” torde här förstås en annan medlem av församlingen.
Även i ett annat avsnitt av Didaché uppmanas till bekännelse. De första sex kapitlen beskriver två vägar: livets väg och dödens. Beskrivningen av livets väg avslutas: “Överge inte Herrens bud, bevara det du har tagit emot utan att lägga till eller dra ifrån. Bekänn i församlingen dina överträdelser, och kom inte till bönen med dåligt samvete.” (Did 4:13‒14) Här relateras bekännelsen till bön och inte till eukaristin. Rimligen är det frågan om kollektiv bön tillsammans med församlingen, men liksom tidigare ges ingen upplysning om formerna för denna bekännelse mer än att den ska ske “i församlingen” (enskilt/kollektivt? offentligt/hemligt? separat/del av riten?). Även här tycks finnas en gradering: bekännelsen sker “i församlingen” samtidigt som man inte ska komma till bönen – som rimligen sker “i församlingen” ‒ med dåligt samvete. Det är inte orimligt att tänka sig att det “dåliga samvetet” är relaterat till den försoning som anges i kap. 14.
3. Didaché är en kyrkoordning. Kyrkoordningar – och många liturgiska texter – beskriver hur det bör gå till, dvs. ett ideal. Detta ideal kan vara en beskrivning hur det faktiskt går/gick till och ett sätt att i text fastställa den aktuella ordningen. Men idealet kan också vara ett sätt att försöka etablera en ny ordning om hur det borde gå till. I en kyrkoordning eller en mer omfattande text som behandlar gudstjänsten kan naturligtvis vissa punkter ligga verkligheten nära, medan andra handlar om att försöka etablera en nyordning (så är t.ex. fallet i det nutida Artos missale). Man kan därför inte utan vidare anta att skildringen i Didaché också är en skildring av hur det verkligen gick till, i första hand är det en beskrivning av hur det bör gå till.
Slutsatsen är därför att Didaché menar att syndabekännelse – i någon form – bör ske innan firandet av eukaristin, men att man inte därmed kan dra slutsatsen att en gudstjänst på 100-talet inleddes med syndabekännelse och avlösning. Vad gäller gudstjänstfirande är det snarare så att den beskrivning vi ovan sett att Justinus ger av gudstjänsten sannolikt är den allmänna formen fram till 400-talet. Därefter gör t.ex. kyriet sannolikt sitt insteg i mässordningen, men en allmän syndabekännelse som en kollektiv akt i mässan möter oss inte förrän under medeltiden.
Det fornkyrkliga problemet
Det problemkomplex som kyrkofäderna bearbetar när det gäller förhållandet mellan eukaristi och synd är om det finns möjlighet till omvändelse, botgöring och förlåtelse för den som efter dopet har begått en allvarlig synd, dvs. om det finns någon andra chans. Första gången denna fråga behandlas ‒ och besvaras nekande ‒ är i Hebréerbrevet (6:4-6), “[m]änniskor som har avfallit fast de en gång har blivit upplysta och smakat den himmelska gåvan, fått del av helig ande och smakat Guds goda ord och den kommande världens krafter, dem är det omöjligt att på nytt föra till omvändelse, eftersom de korsfäster Guds son en andra gång och gör honom till åtlöje.”
Senare möter vi inställningen att det finns en andra chans, men inte en tredje, hos t.ex. Hermas Herden (c:a 100‒150; kap. 31) och hos Clemens av Alexandria (c:a 150‒c:a 215). Clemens graderar också synderna och skiljer mellan de som sker frivilligt och medvetet (ἡκουσίως) och de som sker oavsiktligt (ἀκουσίως). De senare synderna kan förlåtas, med vad gäller de förra synderna ‒ till vilka Clemens bl.a. räknar mord ‒ finns endast en enda chans till förlåtelse efter dopet (Strom. 2, 13).
Även hos Theodoros av Mopsuestia (ca 350–428) finns en liknande gradering (Cat. Hom. 16). De synder som sker pga. mänsklig svaghet ska inte avhålla någon från nattvarden. Tvärtom, den som strävar efter att göra gott styrks i denna strävan och får sina synder förlåtna i eukaristin. Den som däremot lever i synd, bör frukta att ta emot kommunionen. Och med synd förstår Theodoros allvarligare synder. För dessa synder måste man göra botgöring.
I beslut från olika kyrkomöten under 300-talet stadgas att vissa handlingar utestänger från kommunionen. Beroende på handling och kyrkomöte varierar tiden. Några exempel: En stadsbo som inte kommer till kyrkan under tre söndagar, ska avstängas från kommunion under kortare tid, en klerk som lånar ut pengar mot ränta ska avstå kommunion. Inte så få föreskrifter handlar om dem som avfallit under förföljelser. Kyrkomötet i Nicea (år 325) föreskriver totalt 12 års botgöring (!) för dem som avfallit under förföljelsen.
Botgöringen består i tre steg: det första att vara “åhörare”, som står i porten och lyssnar till ordet; det andra att vara “knäböjare”, som deltar i gudstjänsten på knä eller framstupa (prostrerande). Dessa två grupper deltar i gudstjänsten till dess katekumenerna avlägsnar sig. Slutligen är man “stående” och deltar i hela gudstjänsten, men tar inte emot kommunion.
Denna offentliga botgöring avtar under 400- och 500-talet.
Denna koppling mellan syndabekännelse och eukaristi i fornkyrkan handlar alltså om de som blivit exkommunicerade pga. allvarligare synder och som åter ska upptas i kyrkans gemenskap. Inte att en syndabekännelse inledde nattvardsfirandet.
Herrens bön
Professor Robert F. Taft menar att det under 300-talet blir mer allmänt att Herrens bön används i eukaristin samt att en stor bidragande anledning till detta är bönen om förlåtelse som finns där. Han visar hur inte minst Augustinus (354–430) och Chrysostomos (c. 347–407) betonar denna del av Herrens bön i relation till nattvarden, framför bönen om det dagliga brödet. Augustinus besvarar t.ex. frågan varför Herrens bön beds innan man tar emot Kristi kropp och blod och menar att “förlåt oss våra synder” renar om någon pga. världens lockelser eller mänsklig svaghet t.ex. tänkt tankar eller sagt saker man inte borde. Herrens bön gör att man kan tryggt kan gå till nattvarden och inte äter och dricker en dom över sig (jfr 1 Kor 11:29).
Den som därför vill argumentera att Svenska kyrkans högmässa ska återspegla en fornkyrklig tradition borde argumentera för att syndabekännelse och avlösning inte hör hemma som en fast del i den allmänna gudstjänsten, men också för att man borde göra en uppdelning i olika typer av synder där de grövre kräver någon form av botgöring.
Den som önskar ytterligare läsning i detta ämne hänvisas till min artikel i boken ”Till syndernas förlåtelse. Perspektiv på beredelsen i mässan”, Mikael Löwegren (red.), Artos 2011. Där finns också litteraturreferenser.