Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2018, s. 654-658.
Hur kan egentligen en mässa enligt Svenska kyrkans ordning se ut i och med att kyrkohandbok 2017 tagits i bruk? Vilka moment måste vara med och i vilken variant? Vad är tillåtet och vad är förbjudet?
Läget har för många präster och musiker varit oklart. Det visar inte minst den debatt som blossade upp strax före sommaren om den så kallade Katarinamässan i Stockholm. Den lösning som församlingen valde – att fira en mässa kl. 9 i enlighet med kyrkohandboken som utgör huvudgudstjänst, för att kl. 11 kunna fortsätta fira Katarinamässan på samma sätt som tidigare – visar också hur begränsade möjligheter biskopen och domkapitlet i praktiken har att utöva verklig tillsyn över gudstjänstlivet.
Efter det att kyrkohandboken antagits är det framför allt två begrepp som kommit att diskuteras: dels ”huvudgudstjänst”, dels ”måltidens texter”. Båda dessa är hämtade ur kyrkoordningen och används i kyrkohandbokens övergripande anvisningar. I denna artikel vill vi belysa den kyrkorättsliga regleringen mellan huvudgudstjänster och andra gudstjänster och – relaterat till detta – vad måltidens texter egentligen avser. Vi vill visa vilken roll begreppen spelar i utformningen av en församlings gudstjänstliv, men också hur begreppet huvudgudstjänst blivit alltmer urholkat, vilket i sin tur påverkar vad som kan avses med måltidens texter.
Huvudgudstjänstens historik
Termen ”huvudgudstjänst” introducerades som kyrkorättsligt begrepp 1974 av den dåvarande handbokskommittén (SOU 1974:66). En förebild var termen ”högpredikan” i 1686 års kyrkolag, som stadgade att högpredikan skulle hållas på söndagar och andra uppräknade kyrkliga firningsdagar, i städerna kl. 8 och på landet kl. 9.
Genom begreppet huvudgudstjänst ville man skilja mellan reglerade söndagsgudstjänster och andra gudstjänster som inte var reglerade. Förenklat kan sägas att kommittén avsåg att söndagens förmiddagsgudstjänst skulle vara huvudgudstjänst och att dess utformning i första hand skulle vara högmässa. Högmässa kunde enligt terminologin i HB 1942 firas med eller utan nattvard; i HB 1986 var termerna högmässa och högmässogudstjänst. Men i vissa fall och med vissa restriktioner kunde även familjegudstjänst, söndagsgudstjänst, temagudstjänst eller temamässa vara huvudgudstjänst. Kring huvudgudstjänsten skulle det finnas en striktare reglering och tillsyn från domkapitlet, medan övriga gudstjänster i församlingen därmed kom att få en friare ställning.
Huvudgudstjänsten idag
Även idag är det en stor skillnad på regleringen av huvudgudstjänst och andra gudstjänster som firas i en församling, vare sig det är söndag eller ej. (Undantag är de kyrkliga handlingarna som också är reglerade men som vi förbigår i denna artikel, eftersom de är kasuella gudstjänster för en viss grupp snarare än en del av den gudstjänstfirande församlingens sedvanliga gudstjänst.) I kyrkoordningen framgår till exempel att kyrkohandbok, psalmbok och evangeliebok ska användas i huvudgudstjänster (KO 18 kap. 3–5 §§). För de andra gudstjänsterna noterar kyrkoordningen bara att kyrkohandboken ”används även vid församlingens gudstjänster i övrigt” (KO 18 kap. 3 §). Till dessa övriga gudstjänster ingår rimligen allt som inte är huvudgudstjänster eller kyrkliga handlingar: till exempel vardagsmässor, middagsböner, gudstjänster på äldreboende, musikandakter, lovsångsgudstjänster, men också mässor och gudstjänster på söndag förmiddag som inte är huvudgudstjänster. Kyrkoordningen föreskriver här alltså ingenting, utan konstaterar bara vad som är realiteten i Svenska kyrkan: att vid det som inte är en huvudgudstjänst kan den som vill använda sig av kyrkohandboken – men måste inte.
För huvudgudstjänsten finns däremot i såväl kyrkoordning som kyrkohandbok detaljerade bestämmelser. Trosbekännelsen ska till exempel alltid ingå och i mässa som firas som huvudgudstjänst ska Måltidens moment vara exakt samma som i högmässa, vilket bland annat innebär att prefation och helig ska finnas med (HB s. 24–25). Vidare är det föreskrivet att kollekt ska tas upp vid huvudgudstjänst; vid övriga gudstjänster framgår att det är tillåtet att ta upp kollekt – men alltså inte att man måste (KO 17 kap. 11 §).
Domkapitlet får föreskriva hur många huvudgudstjänster med nattvard som ska firas per år i församlingen, däremot inte hur många mässor en församling totalt firar under ett år. Kyrkorådet, eller församlingsrådet om sådant finns, fattar beslut om ”vilka i kyrkohandboken angivna former av huvudgudstjänst som utöver högmässa ska användas i församlingen” (KO 17 kap. 6 §). Denna senare bestämmelse är dock överspelad med nuvarande kyrkohandbok, eftersom det bara finns två former utöver högmässa: mässa och gudstjänst. Däremot indikerar bestämmelsen att högmässa fortfarande är att uppfatta som normalformen för huvudgudstjänst. (I kyrkohandboken anges dock felaktigt på sid. 13 att det i församlingsinstruktioner ska framgå vilka huvudgudstjänster som firas i en församling. Någon sådan reglering finns inte i KO 57 kap. 5 §, där innehållet i församlingsinstruktionen anges.)
Kyrkoherden beslutar (efter samråd med församlingens kyrkoråd/församlingsråd, präster och kyrkomusiker) ”om huvudgudstjänstens uppbyggnad och utformning”, medan den präst som leder huvudgudstjänsten beslutar vilka av kyrkohandbokens alternativ inom varje moment som ska användas (KO 17 kap. 8 §). Vem som bestämmer hur övriga gudstjänster är uppbyggda och utformade reglerar inte kyrkoordningen.
Ovanstående bestämmelser har inte förändrats i samband med antagandet av den nya kyrkohandboken, utan har gällt under en längre tid i Svenska kyrkan. Däremot är det befogat att hävda att begreppet huvudgudstjänst har blivit alltmer urvattnat.
Huvudgudstjänsten: ett urholkat kyrkorättsligt begrepp
Kyrkoordningen föreskriver att det ska firas ”en huvudgudstjänst … alla söndagar och kyrkliga helgdagar” (17 kap. 3 §). Bestämmelsen gäller inte för varje kyrka, utan för ”varje församling som inte ingår i ett pastorat och i varje pastorat”. Något förenklat så betyder ”pastorat” flera församlingar som delar på en kyrkoherde, medan ”församling som inte ingår i ett pastorat” är en församling som har sin kyrkoherde för sig själva.
Domkapitlet har sedan en möjlighet att bestämma att det i ett pastorat (alltså med flera församlingar) ska firas mer än en huvudgudstjänst per sön- och helgdag. Det sker genom att domkapitlet anger hur ofta huvudgudstjänst ska firas i respektive församling i församlingsinstruktionen. I åtminstone Göteborgs och Växjö stift är huvudprincipen att det i alla församlingar i ett pastorat ska firas huvudgudstjänst på söndagar och kyrkliga helgdagar.
Samtidigt har som bekant antalet församlingar blivit markant färre i Svenska kyrkan. 2000 var antalet 2 517, för att idag vara drygt hälften, 1 364. I praktiken innebär det att allt färre kyrkor och gamla kyrksocknar omfattas av kravet att fira just huvudgudstjänst, även i de fall då domkapitlet vill använda församlingsinstruktionsinstitutet för att befrämja det. Det är därtill i realiteten pastoratet självt som äger frågan hur många församlingar man ska vara uppdelad i. Ett pastorat med till exempel tre församlingar kan själva fatta beslut att slå samman alla församlingarna till en enda – därmed reduceras också kravet på antalet huvudgudstjänster till en enda.
I kyrkoordningens regler görs heller ingen skillnad mellan små och stora församlingar. Varabygdens församling med 24 kyrkor och knappt 12 000 kyrkotillhöriga har samma krav på sig som Herrestads församling utanför Uddevalla med 1 kyrka och cirka 4 000 tillhöriga. Stenbrohults församling har 1 kyrka och cirka 2 000 tillhöriga; de omfattas av exakt samma reglering som Jönköpings församling med ett tiotal kyrkor och drygt 35 000 kyrkotillhöriga. I alla dessa församlingar är kravet på antalet huvudgudstjänster detsamma: en per söndag/helgdag. Ingenting hindrar naturligtvis församlingen att fira fler gudstjänster som alla sätt liknar en huvudgudstjänst – och såväl Varabygden och Jönköping gör naturligtvis detta. Men det är ett lokalt ställningstagande. Vare sig domkapitlet eller någon annan instans utanför församlingen kan föreskriva församlingen något.
I realiteten betyder allt det här att stora församlingar med många kyrkor har en mycket stor frihet i sitt gudstjänstliv. Som tidigare har framgått är det ju bara vid huvudgudstjänst man behöver följa handbok, psalmbok och evangeliebok. Vid övriga gudstjänster och mässor – även om de firas på söndag förmiddag – måste inte dessa böcker användas. Är det mässa/gudstjänst men inte huvudgudstjänst skulle ordningen likaväl kunna vara helt hemmasnickrad som Katarinamässan, följa HB 1986 eller 1942 eller varför inte den liturgi som firas på Bjärka-Säby. Firas högmässa bör det dock i praktiken inte spela någon roll om det är huvudgudstjänst eller inte. Själva poängen med begreppet är ju att det i sig är en mer reglerad ordning med fler fasta moment (HB s. 20–21), och det är rimligt att tro de församlingar utlyser högmässa också har en intention att de moment som anges i handboken finns med.
Om man är på resande fot har detta betydelse, särskilt om man går i kyrkan i en församling med flera kyrkor där det firas gudstjänst på söndagen. Annonseras högmässa i tidningen eller på hemsidan kan man veta ganska väl vad det är för gudstjänst som firas. Står det däremot mässa är det svårt att veta hur gudstjänsten överhuvudtaget är utformad. Är det huvudgudstjänst är det alltså fler fasta moment, än om det inte är det och måltidsdelen ska ha exakt samma moment som i högmässa. Samtidigt anges knappast i annonseringen om det är huvudgudstjänst eller ej. Termen högmässa är därmed på ett sätt ännu viktigare än tidigare: med den ges en möjlighet att signalera respektive uppfatta att i denna kyrka firas en traditionell och mer fullödig mässa enligt Svenska kyrkans ordning.
Måltidens texter
På åtminstone två ställen i kyrkohandboken kan man dock att få uppfattningen att kyrkohandbokens texter måste användas för själva måltidsdelen i mässan oavsett om det är huvudgudstjänst eller inte.
(1) ”Bruk av gudstjänstordning som inte ingår i kyrkohandboken anmäls till domkapitlet enligt kyrkoordningens bestämmelser. Om bruk av annan gudstjänstordning innefattar ändring i måltidens texter krävs medgivande av domkapitlet, se vidare kyrkoordningens bestämmelser” (HB s. 12, vår kurs.).
Läser man i kyrkoordningen framgår dock klart och tydligt att det är en reglering som bara berör huvudgudstjänsten. Det enda ställe som omtalar måltidens texter säger: ”I huvudgudstjänsten får vid ett visst tillfälle eller under en viss tid användas någon annan gudstjänstordning än den som ingår i kyrkohandboken och andra psalmer eller församlingssånger än de som ingår i psalmboken. (…) Om det som sägs i första stycket innefattar en ändring i måltidens texter krävs medgivande även av domkapitlet” (KO 18 kap 6 §, våra kurs.).
Här är det viktigt att notera att kyrkohandboken vilar på kyrkoordningen, inte tvärtom. Det är ju kyrkoordningen som fastställer att en kyrkohandbok ska finnas och när den måste brukas: ”kyrkohandboken ska användas vid huvudgudstjänster” (KO 18 kap. 3 §). Detta innebär att när bestämmelserna i kyrkoordning och handbok är motsägande, eller när kyrkohandboken har bestämmelser som går utöver det som anges i kyrkoordningen, är det reglerna i kyrkoordningen som går före de instruktioner som finns i handboken.
Som vi redan sett kan, men måste inte, handboken användas för andra mässor än de som firas som huvudgudstjänst. Att måltidens texter ska följa kyrkohandboken är alltså inte en regel som gäller för alla mässor, utan bara de som är huvudgudstjänster. Här föreligger idag ett missförstånd bland många präster och musiker.
Och det säger ju sig egentligen självt att domkapitlen skulle drunkna i ärenden om alla församlingar skulle anmäla alla de ”gudstjänstordning som inte ingår i kyrkohandboken” som brukas. Flertalet gudstjänster som firas har nämligen ingen förlaga alls i handboken: gudstjänster på äldreboende, andakter med ungdomar och konfirmander, musikgudstjänster, middagsböner, completorium, lovsångs- och förbönsgudstjänster med flera. Det är därför kyrkoordningens bestämmelse just är begränsad till att omfatta huvudgudstjänsten.
(2) ”Om Högmässa eller Mässa/Gudstjänst inte firas som huvudgudstjänst och utifrån ett tema som inte är kyrkoårsbestämt följs ändå strukturen för respektive gudstjänstordning. Gudstjänstordningen och dess olika moment kan gestaltas utifrån det valda temat. Momenten i Måltiden följer däremot kyrkohandbokens texter” (HB s. 14, vår kurs.).
Även om den här texten egentligen handlar om det som tidigare hette temagudstjänster/temamässor, kan man få intrycket av den sista meningen att man i alla mässor måste följa kyrkoordningens texter vad gäller måltidsdelen. Nu spelar det ingen roll hur man läser denna mening. Hela den citerade texten är nämligen en nullitet. I bästa fall är det en rekommendation och i varje fall definitivt inte en föreskrift hur man måste göra.
De gudstjänster texten talar om är inte huvudgudstjänst, och som framgått ovan är kyrkoordningen tydlig med att kyrkohandboken – och därmed såväl dess instruktioner och anvisningar som dess texter och böner – bara är obligatorisk vid huvudgudstjänster. Man kan därför helt överse med just denna instruktion i handboken.
I korthet
Är det huvudgudstjänst ska kyrkohandbok, evangeliebok och psalmbok användas. Är det inte huvudgudstjänst kan man i princip göra som man vill – i gäller Katarina eller vilken annan församling som helst.
Överkurs för den specialintresserade
Det som har sagts så här långt kan få konsekvenser i församlingar med flera kyrkor, och det är något som såväl förtroendevalda som präster och musiker rimligen behöver känna till. Även gudstjänstfirare kan ha glädje av det. Vad som däremot följer nu, är mer av intresse för den specialintresserade. En annan fråga är nämligen om man i en församling kan fira två eller fler huvudgudstjänster en söndag. Frågan är delvis av teknisk karaktär, men visar hur ytterligt begränsat domkapitlets inflytande är över gudstjänstlivet i stora församlingar.
I kyrkohandboken – och även i kyrkomötesprotokoll – framhålls att en församling skulle kunna fira fler än en huvudgudstjänst på en söndag (HB s. 13). Detta är korrekt i en bemärkelse. Lokalt kan man välja att utforma en gudstjänst som inte är huvudgudstjänst men ändå följer samma reglering. Det innebär att man använder kyrkohandbok, psalmbok och evangeliebok, tar upp kollekt och har med de moment i mässa/gudstjänst som krävs för huvudgudstjänst. Många församlingar med flera kyrkor gör också så här. Men att gudstjänsterna utformas på detta sätt är i sådana fall ett lokalt beslut; det är inte föreskrivet i kyrkoordningen och kan heller inte föreskrivas av domkapitlet.
I en annan, mer snäv, betydelse av begreppet huvudgudstjänst är det däremot knappast korrekt. Skillnaden mellan huvudgudstjänst och andra gudstjänster är ju att en huvudgudstjänst omfattas av ett antal regleringar som måste följas. Vare sig församlingen, kyrkoherden eller tjänstgörande präst har något val inom de ramar kyrkoordning och kyrkohandbok ger. En huvudgudstjänst bör därför definieras som en gudstjänst med tvingande bestämmelser i kyrkoordning och kyrkohandbok. Och i så fall kan en församling endast fira en enda huvudgudstjänst på en söndag. Övriga gudstjänster söndag förmiddag – som då kan se likadana ut som huvudgudstjänsten – är ett fritt val.
Har detta någon betydelse? Ja, rimligen i domkapitlets tillsyn över gudstjänstlivet, som till stor del är uppbyggt kring begreppet huvudgudstjänst. En församling – till exempel Varabygden – skulle kunna fatta beslut att bara ta upp föreskriven riks- eller stiftskollekt i den kyrka där huvudgudstjänst (i den snäva definitionen) firas och att ta upp församlingskollekter i övriga kyrkor där man firar en gudstjänst som har samma struktur som huvudgudstjänsten. Domkapitlet har i realiteten ingen möjlighet att klandra dem. Likaså skulle en församling med fyra gudstjänster välja att på söndag förmiddag fira huvudgudstjänst enligt gällande kyrkohandbok i kyrka A, medan kyrka B firar gudstjänst enligt handboken från 1942, kyrka C enligt liturgin från Bjärka-Säby och i kyrka D som en helt lokalt utformad gudstjänst. Såvitt vi förstår behöver inte församlingen begära någon form av tillstånd för detta hos domkapitlet och har inte heller någon skyldighet att ens informera om det.
I ett motsvarande pastorat med fyra församlingar och fyra kyrkor är detta inte möjligt. Där kan domkapitlet föreskriva att varje församling ska fira huvudgudstjänst på sön- och helgdagar och därmed följa den ordning som finns i handboken.