Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2021, s. 238-241.
Under coronapandemin har gudstjänstlivet omgestaltats. Nyetablerad praxis som för två år sedan skulle avfärdats som orimlig och eventuellt lett till att domkapitlet inlett ett tillsyningsärende har blivit utbrett. Ett bruk som sett dagens ljus är ”förlängd kommunion”. Alltså en möjlighet för dem som digitalt varit med och firat en direktsänd mässa, att direkt efter sändningens slut komma till kyrkan för att ta emot nattvardens sakrament.
Björn Fyrlund ställer frågor om detta bruk i SPT 2/2021. Johan Alberius och Marco Aldén bidrar med reflektioner och perspektiv från Två Systrars kapell, Kalmar, i SPT 5/2021. Här vill vi ge ytterligare bidrag till samtalet i sju punkter. Vi har tillämpat förlängd kommunion sedan Första söndagen i advent och utifrån våra erfarenheter är några saker viktiga att framhålla.
1. Förlängd kommunion är inte ett ideal, utan en praktisk nödlösning. Det är knappast något att tillämpa när pandemin har lagt sig, men just nu en av flera rimliga lösningar för att en församling ska kunna få del av Herrens heliga nattvard. Inte minst när det finns en begränsning på åtta deltagare vid en gudstjänst, vilket är den gräns som gäller när denna artikel skrivs.
2. Förlängd kommunion är just en förlängning på den mässa som firas och som sänts digitalt. Det är inte en egen gudstjänst, utan en fortsättning på mässan. Den gudstjänstfirande församlingen kan inte komma samman på sedvanligt sätt, men firar fortfarande en gemensam gudstjänst. Några få har möjlighet att vara med och fira mässan på plats i kyrkan. Andra – flertalet – deltar i firandet på andra platser. Vid skärmen kan man vara delaktig i skeendet och en del av en större gemenskap. Det går att be med i bönerna, bekänna sina synder, att lyssna till Guds ord och ta del av predikan samt att sändas ut i sin vardag vid välsignelsen. Och att veta att andra människor i församlingen också deltar i gudstjänsten på distans. Däremot går det inte att få del av nattvardens sakrament digitalt. En lösning för ett gemensamt nattvardsfirande är då en förlängd kommunion.
Det normala är naturligtvis att alla som skall kommunicera tar emot Kristi kropp och blod under mässans gång. Men om inte alla kommunikanter finns i kyrkorummet eller närbelägna lokaler, är det praktiskt ogörligt att ha en så lång kommunion att man under mässan skulle hinna ta sig från sitt hem till kyrkan. Rimligen behövs då åtminstone 30–45 minuter. De som deltagit i en sådan mässa i kyrkorummet skulle behöva lämna plats för andra och vänta utanför kyrkan under det att kommunionen delas ut. De som kommit till kyrkan för att kommunicera går heller knappast hem och slår på den digitala sändningen igen. Och de som följer digitalt men inte kommer till kyrkan för att ta emot nattvarden – därför att man finns för långt bort, inte avser att kommunicera den söndagen eller har hinder för att kunna komma till kyrkan – stänger rimligen av sändningen när kommunionen börjar i så fall. Få skulle i praktiken alltså stanna för den avslutande delen: tackbönen, välsignelsen och slut-/lovpsalmen; troligen endast kyrkobetjäningen. En sådan praxis skulle fördunkla att mässan är en sammanhållen helhet, från samling till sändning.
3. Vad är den teologiska grunden? Frågan om vad som efter mässan händer med de oblater och det vin som konsekrerats har inte funnit ett slutgiltigt svar i Svenska kyrkan. För oss två är det självklart att det som konsekrerats också förblir Kristi kropp och blod till dess att syftet med konsekrationen – kommunionen – är fullbordad. Även om det skulle ske först en vecka senare eller ännu längre fram i tiden. Andra präster har en snävare förståelse och handlar utifrån övertygelsen att den sakramentala närvaron upphör (senast) när gudstjänsten avslutats. En förlängd kommunion förutsätter att det som distribueras fortfarande är Kristi kropp och blod.
Samtidigt kan man problematisera frågan om när gudstjänsten i ett sådant här sammanhang slutar. Mässan som firats är visserligen komplett även utan den förlängda kommunionen; det finns ingenting som behöver läggas till mässan efter välsignelsen, och samtliga moment som kyrkohandboken förutsätter har avklarats. Det som inte har skett är att gåvorna på altaret har dukats av (vilket nu gällande kyrkohandbok heller inte förutsätter inom ramen för mässan). Men avsikten med mässan – troligen redan när den planeras in och definitivt när den tar sin början – är ändå att den får en förlängning i form av en kommunion som sker efter mässans välsignelse. Hela handlingen är därmed inte avslutad förrän den förlängda kommunionen är slut.
4. Får man göra så här i Svenska kyrkan? Är det tillåtet att dela ut kommunionen utanför mässans ram? Svaret är nog – som mycket i denna pandemitid – av pragmatisk karaktär. Det är en acceptabel nödlösning. Biskoparna är generellt skeptiska till att reservera sakramentet och dela ut det utanför den strikta gudstjänstens ram. Ändå finns i biskopsbrevet om nattvard från 2020 en öppning för förlängd kommunion. Brevet skrevs ju innan pandemin och behöver naturligtvis läsas i det ljuset, men man skriver att det under ”särskilda omständigheter” är möjligt ”att efter gudstjänsten dela ut sakramenten”. Det exempel som ges är ”på vårdboenden där personer följer gudstjänsten på avstånd och sedan tar emot sakramentet”. (Fira nattvard, s. 94 not 67.) Förlängd kommunion är en motsvarighet till detta, även om anledningen till att man deltar på distans är en annan och det är kommunikanterna som kommer prästen/kyrkan, inte tvärtom. Att det nu råder särskilda omständigheter behöver väl ingen tveka om. Men även tidigare torde det funnits exempel på en form av förlängd kommunion i många församlingar, t.ex. när söndagsskollärare eller musiker inte haft möjlighet att kommunicera under mässans gång. Efter gudstjänsten får de ta del av Kristi kropp och blod.
5. Förlängd kommunion är inte en ”drive-in nattvard”. Exemplet med vårdboendet betonar att det är den som deltagit i gudstjänsten på distans som kan ta del av nattvardens sakrament. Mässan är en sammanhållen helhet. Den som har deltagit i en mässa digitalt har det sammanhanget när han eller hon i direkt anslutning till mässan beger sig till kyrkan för att kommunicera. Att därför omgärda själva kommunionen med ytterligare en syndabekännelse eller flera formaliserade böner framstår därför inte som nödvändigt. Vår egen erfarenhet är att många kommunikanter spontant sitter ner i kyrkorummet och ber i anslutning till kommunionen.
Att sätta en tidsgräns under vilken man kan komma till kyrka ter sig däremot rimligt av fler anledningar än att präst och vaktmästare behöver stänga kyrkan. Kommunionen bör tidsmässigt vara så nära mässans sändning att sammanhanget bevaras. Hur lång tid den förlängd kommunionen pågår blir alltså beroende av hur lång tid det tar för den utspridda församlingen att förflytta sig till kyrkan. Detta beror i sin tur på kyrkans geografiska placering och om gudstjänstfirarna främst består av lokalbefolkningen eller av människor som normalt åker en bra bit för att komma till sin gudstjänst.
6. Förlängd kommunion är inte samma sak som sjukkommunion. En sjukkommunion sker därför att någon inte kan komma till kyrkan och ta del av sakramentet pga. omständigheter som härrör till person själv. Det kan vara såväl fysiska som psykiska hinder. Då är det naturligt att en präst gör det möjligt för den personen att ta del av kommunionen i dennes hem eller på vårdinrättningen. Den förlängda kommunionen handlar däremot om en församling som inte får komma samman i sitt fulla antal pga. omständigheter den själv inte råder över. I det perspektivet är det rimligt att den utspridda församlingen kan kommunicera i direkt anslutning till den mässa de redan deltagit i digitalt. Ett alternativ är naturligtvis att prästen skulle åka runt till den gudstjänstfirande församlingen och dela ut sakramentet. Det framstår dock som orealistiskt ur praktisk synvinkel och olämpligt ur ett smittskyddsperspektiv. Man ska heller inte underskatta betydelsen att få komma till själva kyrkorummet och där ta emot sakramentet.
Förlängd kommunion och sjukkommunion har dock det gemensamt att mottagandet av nattvarden sker i ett sammanhang av åtminstone botakt, Guds ord och bön. Detta framkommer även i de ordningar där konsekrerade gåvor tas från kyrkans mässa och av präst eller diakon ges till dem som pga. sjukdom inte kunnat delta i mässan. Så är fallet i såväl den finska lutherska kyrkan och den romersk-katolska, som den ordning biskop Sven Lindegård förordnade om i Växjö stift i början av 1990-talet. (I den tryckta texten angavs felaktigt att det var biskop Jan-Arvid Hellström som gjorde detta.)
7. Är det nödvändigt att fira mässa under pandemin? Vore det inte bättre med en eukaristisk fasta där vi avstår nattvardsfirandet? Mässfrekvensen och kommunionsfrekvensen har visserligen varit avsevärt lägre tidigare i Svenska kyrkans historia än den varit i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. Och det är helt sant att det finns kristna över världen som knappast har möjlighet att kommunicera alls eller kan ta emot nattvarden ytterst sällan. Men det finns ingen anledning att göra detta till ett ideal. Inte ens i pandemitid. Gamla tiders utsträckta kommunionsintervall fanns ju i en tid då det var det normala, så är det inte idag. Under 1900-talet har Svenska kyrkan, tillsammans med flera andra kyrkor, återerövrat en djupare förståelse av nattvardens sakrament. Många församlingar har insett att det urkyrkliga bruket att fira mässa varje söndag på alla sätt är normal ordning. För många kristna är det därför en naturlig och betydelsefull del av det andliga livet att kommunicera varje vecka. De insikter som kyrkan fått under 1900-talet med mer frekvent kommunion ska inte kastas överbord nu.
Att under en kortare tid av några veckor upphöra med mässfirandet och kommunionen i en pandemi låter sig nog göras. Men knappast inte under en längre tid. Att avstå från nattvardens firande under lång tid ger otvivelaktigt intrycket att mässfirandet inte tillhör det mest essentiella för en församling – medan däremot begravningar gör det, eftersom de inte kan ställas in. I värsta fall ger det intrycket att eukaristin endast är till för de goda dagarna. Snarare är det tvärtom. I tider av kris och oro torde nattvardsfirandet vara än mer väsentligt. Det är trots allt mannat som håller Israels folk vid liv under ökenvandringen (2 Mos). Slutligen vill vi notera att mässfirande med förlängd kommunion naturligtvis inte är den enda vägen för att ge människor möjlighet att ta emot nattvardens sakrament i pandemitid. Och inte alltid heller den bästa. Det är möjligt att fira många små mässor under smittsäkra förhållanden både på söndagar och vardagar, både inomhus och utomhus. I många församlingar skulle det räcka med att fira 2–3 mässor på en söndag för att ge möjlighet till alla som vill att delta i mässan.