Jesus driver ut de som köper och säljer i templet. Det är evangelietext på söndagen efter nyår (2 och 3 årg.). När jag detta år förberedde predikan blev den naturliga frågan vad det här har med julen att göra. Och varför man valt just dessa texter denna söndag. Resultatet av mina undersökningar vill jag dela med mig av, tillsammans med utblickar i andra kyrkors textval och ett par förslag på förändring.
Tidigare evangelieböcker
Till och med evangelieboken 1942 (EB1942), som gällde till dess att evangelieboken 1983 (EB1983 togs i bruk, handlade sönd. e. nyår om dopet. Huvudtext var Matt 3:13–17 (Jesu dop). 1 sönd. e. trett. hade däremot Jesus som tolvåring i templet som huvudtext (Luk 2:42–52), med rubriken ”Jesus såsom lärjunge och lärare” i EB1921 (första evangelieboken med rubriker) och ”Guds son i Guds helgedom” i EB1942.
I EB1942 fanns bara en söndag som tydligt handlade om dopet och det var sönd. e nyår. Rubriken var kort och gott ”Dopet”. Men eftersom denna söndag bara infaller fyra gånger på sju år (när nyårsdagen är onsdag–lördag) hade dopet en undanskymd plats i evangelieboken. Detta ville man göra något åt och i EB1983 skedde två förändringar. Dels fick 1 e. Tref. nya textval och rubriken ”Vårt dop”. Dels bytte man plats på sönd. e. nyår (som blev ”I Faderns hus”) och 1 e. trett. (som blev ”Jesu dop”). Förutom texten om den tolvårige Jesus, blev också Joh 10:22–30 (Tempelinvigningsfesten) och Matt 23:37–39 (Jesu klagan över Jerusalem) evangelietexter på sönd. e. nyår.
Nuvarande evangeliebok
I nuvarande evangeliebok, EB2002, görs ytterligare förändringar denna söndag. Första årgången får vara intakt och identisk med EB1983. Övriga årgångar är däremot utbytta och evangelietexterna 2 och 3 årg. – Mark 11:15–19 och Joh 2:13–22 – handlar alltså om samma sak: Jesus driver ut de som köper och säljer i templet. Evangelieboksgruppen såg den sammanhållande tanken för denna söndag som: ”Jesus ville vara där hans fader är. Guds hus är också mötesplatsen för Jesu lärjungar” (Evangelieboksgruppens förslag till Den svenska evangelieboken. Motiveringar. Uppsala: Svenska kyrkan, 2000, s. 70). Någon ytterligare motivering till förändringarna ges inte. Texterna om Jesu tempelutdrivning fanns i EB1983 endast i textförslaget för ”Kyrkmässa” och då med perikopen från Matteus. I praktiken har dessa texter knappast lästs under kyrkoåret innan nuvarande evangeliebok. Eftersom två av tre årgångars evangelietext numera handlar om samma sak, tycks detta vara den nya tyngdpunkten på sönd. e nyår.
Hade detta varit en söndag utanför jultiden, hade jag nog inte haft några synpunkter på textvalet. Templet är ju en röd tråd genom de tre årgångarna. Det framstår heller inte orimligt att låta både synoptikerna och Johannes komma till tals. De förlägger ju Jesu utdrivande vid olika tidpunkter: hos synoptikerna sker det i slutet av Jesu gärning, efter att han ridit in i Jerusalem, medan det hos Johannes är förlagt till början, efter Jesu första tecken vid bröllopet i Kana.
Men nu infaller söndagen i jultiden. Vad har då detta med julen att göra? Texten om den tolvårige Jesus skulle kunna finna sin plats, som en perikop om den unge Jesus en dryg vecka efter att vi firat hans födelse. Texterna på 2 och 3 årgången har däremot ganska lite med julen att göra.
Andra kyrkor
Hur hanterar andra kyrkor samma söndag? Finska kyrkan, som väl är den kyrka som står oss närmast, har i princip vår söndag från EB1983. Rubriken är densamma, ”I Guds hus”, liksom två evangelietexter: Luk 2:41–52 och Joh 10:22–30. På tredje årgången har man däremot valt Joh 7:14–18 (”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig”), som även fanns i EB1921.
I Danmark och Norge firas inte Trettondedag jul på samma sätt som i Sverige, vilket gör att danska kyrkan firar Helligtrekongers søndag på den söndag som infaller 2–6 januari och läser Matt 2:1–12 (Stjärntydarna) eller Joh 8:12–20 (Jag är världens ljus). Norska kyrkan firar Kristi åpenbaringsdag och läser Matt 2:1–12 (årg. 1), Luk 2:40–52 (årg. 2) och Joh 12:42–47 (årg. 3, ”Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig”).
Common Worship – anglikanska kyrkan i England – firar heller inte någon söndag efter nyår utan andra söndagen i jultiden (Second Sunday of Christmas). Johannesprologen är evangelium samtliga tre årgångar, antingen Joh 1:1–18 eller endast 1:10–18. Samma ordning har Evangelical Lutheran Churches of America, med tillägget att epifania kan firas denna söndag om man inte gör det 6 januari. Katolska kyrkan, slutligen, firar andra söndagen efter jul och läser även de Johannesprologen, antingen hela (1:1–18) eller endast 1:1–5, 9–14.
Några förslag på mer julig förändring
Det skulle vara möjligt att göra sönd. e. nyår mer ”julig”. Ett sätt vore att ta fasta på den tradition vi haft att läsa om den tolvårige Jesus i templet och låta det vara kvar på 1 årg. Men att inte se templet som den röda tråden, utan ta fasta på orden ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” (Luk 2:49). Det skulle kunna öppna för att på de andra årgångarna ha texter som talar om Jesu familj. Evangelium på andra årgången skulle kunna vara Matt 1:18–25 (Ängelns besök hos Josef) och på tredje årgången Matt 12:46–50 (”Den som gör min himmelske Faders vilja är min bror och syster och mor”). Den sistnämnda texten fanns också i EB1921 på motsvarande söndag.
Ett annat alternativ vore att utnyttja Johannesprologen. I evangelieboken har den en förunderligt undanskymd plats och är alternativ predikotext på juldagen (2 årg.). Frågan är väl hur många som utnyttjar de alternativa predikotexterna på juldagen och därmed hur ofta den läses. Min gissning är att det sker i ganska få kyrkor. Inledningen, Joh 1:1–5, är också evangelietext på midsommardagen (1 årg.). En möjlighet – som i och för sig bryter mönstret i nuvarande evangeliebok – är att ha Joh 1:1–18 eller en del av prologen som evangelietext samtliga årgångar. En annan är att dela upp prologen mellan de tre årgångarna, så att t.ex. 1:6–13 läses årg. 1, 1:14–15 årg. 2 och 1:16–18 årg. 3. Rubrik – i den mån de inte borde avskaffas – skulle kunna vara ”Ordet blev människa”.
Mikael Isacson. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2022, nr 25, s. 18–20.