Bygga vidare – Jerk Alton och den nutida kyrkorumsarkitekturen (recension)

M. Löwegren. Recension av Gunnar Weman (text) och Tord Harlin (foto), Bygga vidare – Jerk Alton och den nutida kyrkorumsarkitekturen, Skellefteå: Artos 2009. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2010, s. 73-76.

Bland mycket annat var Svenska kyrkans 1900-tal också ett kyrkobyggandets århundrade. Det byggdes om och byggdes nytt i en takt och omfattning som saknar motstycke.

Drivkrafterna var främst två. För det första, den stora folkvandringen från landsbygd till stad. Lantkyrkorna blev för rymliga för dem som fanns kvar, och man behövde minska och anpassa kyrkorummet. Och i stan satsade man på att bygga nya kyrkor i de framväxande stadsdelarna.

Den andra drivkraften var den liturgiska förnyelsen, som började på 1930-talet och slog igenom med full kraft på 1960-talet. De folkliturgiska idealen från kontinenten fann via den högkyrkliga väckelsen, och inte minst Gunnar Rosendals insatser, vägen in i Svenska kyrkan. Gudstjänstens tyngdpunkt försköts tydligt: från predikstolen till altaret, och från prästen till församlingen. Kyrkorummet behövde avpassas för denna ”nya” förståelse av mässan. Den främsta symbolen för detta skifte blev det fristående altaret; som på en gång ställde nattvarden i centrum och samtidigt betonade Guds folks gemensamma firande.

En av dem som varit drivande i detta förändringsarbete är arkitekten Jerk Alton. Född 1937 har hans yrkesverksamma liv i stort sett sammanfallit med den dynamiska gudstjänstförnyelsen i Svenska kyrkan. Hans verkförteckning omfattar mer än 130 kyrkor och kapell – nybyggnationer, ombyggnationer och återuppföranden.

I boken Jerk Alton. Nutida kyrkorumsarkitekt tecknar emeritibiskoparna Gunnar Weman och Tord Harlin en bild i storformat av detta verk. Weman disputerade för några år sedan på en undersökning av ”förhållandet mellan det sena 1900-talets liturgireform och det medeltida gudstjänstrummet i Svenska kyrkan”[1], och han behärskar sitt ämne. Hans texter blir tillsammans med Harlins foton mer än en hyllning till yrkesmannen Jerk Alton – här ges en hel gudstjänstteologi.

För till slut är det inte så mycket antalet kyrkor som är det avgörande, utan Altons väl genomtänka hållning. Ett fungerande gudstjänstrum handlar om tusen och en små detaljer som tänkts igenom i kärlek till Gud och människor.

Under läsningen blir det tydligt att Alton har en djup respekt för att varje kyrkorum och varje gudstjänstfirande gemenskap är unika. Förutsättningarna och lösningarna skiftar därför och måste så göra. Och samtidigt blir det lika tydligt att några saker är genomgående i hans liturgiska vision.

Det fristående altaret markeras genom åren allt tydligare som kyrkans och gudstjänstens absoluta centrum. I andra änden av rummet finns ett kyrktorg av något slag, en öppen och välkomnande yta. Vägen går sedan genom församlingens sittplatser fram mot altaret. Påfallande ofta upptar dessa tre delar – förrummet, långhuset och koret – varsin tredjedel av rummet.

Detta sammanhållna rum, med sin riktning framåt och uppåt, är för Alton en bild för paradiset och skönheten. I skarp kontrast mot 1800-talets bleksiktiga ideal och det tidiga 1900-talets brunmurrighet smälter här skapelsens skönhet och den himmelska härligheten samman i ett prunkande bildspråk: med inspiration från äng och trädgård dominerar det växande, levande, färgrika, ljusa.

Paradisidén får också genomslag i en betoning av hantverkskvalitet och genomtänkt materialval, och en omsorg om ljud och ljus. Desto viktigare att kunna konstatera att boken om Jerk Alton är ett verkligt praktverk. Den har kvaliteter som värderas högt av denne, med Wemans ord, ”gudstjänstens och skönhetens arkitekt”.

Föremålet för denna studie fyller alltså i år 72 och denna coffee table-bok blir naturligt ett äreminne över en tungt vägande insats för svenskt kyrkoliv. Samtidigt summerar boken en hel epok som nu går mot sitt slut.

Ty Svenska kyrkans resurser tynar. Ännu en tid kan vi kanske restaurera och bygga nytt, men rekordårens pengaflöde tillhör en gången tid. Och det är en av historiens många ironier att de många småkyrkor som en gång var missionsspetsar nu i allt högre grad tycks bli en belastning. Svenska kyrkan har inte gudstjänstfirare nog att fylla alla sina hus, och i längden inte heller pengarna att underhålla dem.

Än kan vi inte riktigt se vad den väl nödvändiga koncentrationen och frontförkortningen kommer att innebära för kyrkobyggnadernas framtid. Gunnar Weman har i detta sammanhang varit med och redigerat boken Kyrkorummet – kulturarv och gudstjänst.[2] Dess ursprung är en mycket ambitiös kyrkorumskonferens i Växjö 2007. Där kom teologer, antikvariska myndigheter, konstnärer, musiker, arkitekter och många andra till tals.

Det breda anslaget för tankarna till Sigtunastiftelsens viktiga konstnärskonferenser som under 1950- och 1960-talen samlade teologer, musiker och konstnärer till ömsesidigt utbyte. Weman skriver i boken om Jerk Alton att dessa konferenser, som fångade upp och bearbetade det som låg i tiden, kom att vara helt avgörande för Alton själv.

Sigtunastiftelsens direktor Olov Hartman var, skriver Weman, konferensernas ” ideologiskt och teologiskt utmanande kraft”. En annan nyckelspelare var Axel Rappe ”den liturgiskt mer eftertänksamma teologen och liturgikern”. Rappe, som levde mellan 1904-1983, skrev 1962 för Strängnäs stift prästmötesavhandlingen Domus Ecclesiae där den moderna kyrkoarkitekturen ges en teologisk genomlysning av hög klass.[3] Boken gav författaren ett hedersdoktorat vid teologiska fakulteten i Uppsala och är fortfarande inte bara läsbar utan verkligt läsvärd. Hur framåtsyftande den är kan man se genom att jämföra med en annan prästmötesavhandling om kyrkorummet, Arthur Adells I Guds rika hus från 1954.[4] Den är bara åtta år äldre men representerar ändå tydligt en annan tid.

Rappe stod, liksom Adell, i den högkyrkliga väckelsen och kom, bl.a. via konstnärskonferenserna och Svenska kyrkans liturgiska nämnd, att ha ett stort inflytande i det tysta. Han av en av dem som tydligt introducerade det Andra Vatikankonciliets liturgiska program i Svenska kyrkan. Rappe hjälpte till att ge ord åt gudstjänstens tyngdpunktsförskjutningar från predikstolen till altaret, och från prästen till församlingen. Kyrkan är med hans ord ”i första hand en mässkyrka”, och vi ska därför söka ”en församlingskyrka, svarande mot evangeliets väsen och lämpad för en folklig och engagerande liturgi”. Först som sist är kyrkorummet för Rappe ”ett liturgiskt bestämt rum” – alltså ett gudstjänstrum.

För Alton kom han att bli en verklig mentor. Weman skriver att ”från och med mitten av 1970-talet och fram till Rappes död fördjupades deras inbördes samtal och samverkan genom att denne under denna tid granskade merparten av Altons olika restaureringsförslag”. (Det kan också vara värt att notera att liksom sin vägledare kom även Alton att medverka i en prästmötesavhandling om kyrkorummet: den likledes läsvärda Medeltida gudstjänstrum, nutida gudstjänst, med Ove Lundin som huvudförfattare.[5])

Axel Rappe och Jerk Alton är bägge levande exempel på att det inte finns någon motsättning mellan tradition och förnyelse. Kyrkan är på en gång densamma och alltid ny, och som kyrkorumsarkitekt bryter Alton inte med det förgångna utan bygger vidare på det. Detta karakteristikum gäller både hans övergripande tankesätt och hans konkreta sätt att gå till väga. När en kyrka ska renoveras och anpassas för en ny tid strävar han efter att låta de tidigare epokerna i kyrkorummets utformning få ”klinga med”. En bild han själv använder är att en kyrka har olika årsringar som bör vara synliga.

Det är nog inte att säga för mycket om man hävdar att detta sätt att så att säga arbeta inifrån traditionen växte fram ur den kyrkliga förnyelsen. Axel Rappe, Arthur Adell och Ove Lundin skrev alla sina prästmötesavhandlingar utifrån en högkyrklig grundövertygelse. Intresset för liturgin leder till omsorg om gudstjänstens rum.

Man kan heller inte överskatta den betydelse som konstnärskonferenserna och studiokyrkan på Sigtunastiftelsen kom att spela. Vad fyller idag en motsvarande funktion av kreativ trohet? Jag befarar att perspektiven har kommit att förskjutas.

För det första kan vi idag se en allmän liturgisk back-lash. Den kreativitet som förlöstes på 1960- och 1970-talen har klingat av. I den Romersk-katolska kyrkan finns starka krafter som söker sig tillbaka till något slags förlorat paradis. Åter gör sig den gamla bilden av kyrkan som en befästning belägrad av den moderna världen gällande. En förnyad användning av 1962 års latinska liturgi och en allt oftare hörd kritik mot det fristående altaret är bara yttre tecken på denna nygamla kyrkliga rädsla för ”modernism”.

Istället för att bygga vidare på det som uppnåtts i kyrkans aggiornamento, hennes uppdatering,[6] sluter hon sig allt mer mot samtiden. Eller så sugs hon, som den följsamma svenska kyrkan, fullständigt med sin egen samtid. Men Jerk Altons livsverk pekar på att detta val mellan traditionalism och trendighet[7] är falskt. De kyrkor han fått bygga och renovera blir levande exempel på det John Henry Newman utlägger i sin stora essä om den kristna troslärans utveckling, An Essay on the Development of Christian Doctrine. Newman använder där bilden av ett urgammalt träd som skjuter nya, friska skott. Det är kontakten med rötterna som är det avgörande för att förnyelsen ska få bärighet.

En andra perspektivförskjutning som präglar det tidiga 2000-talet är att vi – som jag redan konstaterat – kan se hur de ekonomiska faktorerna allt mer kommer i förgrunden. Det är kanske oundvikligt. Den överskuggande kyrkorumsfrågan tycks alltmer bli vad vi ska göra med de såkallat ”låganvända” och ”övertaliga” kyrkorna, för att nu låna termer från kyrkorumskonferensen i Växjö. Istället för att bygga vidare på det som uppnåtts inom den moderna liturgiska rörelsen läggs energin på kyrkoantikvariska frågor. Denna förskjutning av tyngdpunkten tecknar ytterst bilden av en kyrka som tappar alla sina offensiva satsningar.

Naturligtvis kan man inte ställa brukande och bevarande – för att ännu en gång anknyta till boken från Växjökonferensen – mot varandra. Bevarandet av kyrkobyggnaderna som kulturarv bygger i det långa loppet på att de fortsätter att brukas för gudstjänst. Och att kyrkorummet till sitt djupaste väsen är ett liturgiskt bestämt rum är den grundövertygelse som också burit sin frukt i Jerk Altons rika verk.

Nu förutsätter detta sätt att tänka först som sist närvaron av människor som firar gudstjänst. Ett liturgiskt rum är till för att härbärgera och bära en liturgi. Och liturgi är, som själva namnet säger, folkets verk. Ytterst byggs huset upp av levande stenar.

[1] Gunnar Weman Nutida gudstjänst och medeltida gudstjänstrum, BTP 79 (Artos 2006).

[2] Peter Bexell & Gunnar Weman (red) Kyrkorummet – kulturarv och gudstjänst. En samtalsbok om ett förändringsskede (Artos 2008).

[3] Axel Rappe Domus Ecclesiae. Studier i nutida kyrkoarkitektur (Diakonistyrelsens bokförlag 1962).

[4] Arthur Adell I Guds rika hus. Avhandling att framläggas år 1954 vid prästmöte med Linköpings stifts prästerskap (SKDB 1954).

[5] Ove Lundin Medeltida gudstjänstrum, nutida gudstjänst. Prästmötet i Visby 1985 (tryckår 1988)

[6] Aggiornamento, uppdatering, var den store konciliepåven Johannes XXIII:s s slagord på 1960-talet.

[7] Äras den som äras bör: formuleringen hämtade jag från Folke T Olofsson Vart är Svenska kyrkan på väg? (Verbum 1995), s 7.

Rulla till toppen