H. Glamsjö, M. Isacson & M. Löwegren. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2010, s. 104-105.
I sin replik (SPT 3/2010) ang. mässan som offer skriver professor Bengt Hägglund att ”en nattvardsliturgi med en explicit mässofferstanke står i strid med Svenska kyrkans bekännelse”. Att reformationstidens bekännelseskrifter tar avstånd från den senmedeltida tolkningen av mässan som offer – såsom reformatorerna förstod denna tolkning – står klart. Det är också klart att det i vår egen tid skapats nya ingångar i dialogen mellan lutheraner och katoliker också på denna punkt. Hägglund hänvisar till Kjell Peterssons bok Åkallan och åminnelse (Arcus 2000), s 30f. Just där kan man på s 30 läsa:
”Kristi offer på korset är unikt. Det kan inte upprepas eller ersättas och till Kristi offer behöver inget läggas. Offret är verksamt i nattvarden och därmed också i den nattvardsfirande församlingen. Så längt är man [dvs. lutheraner och katoliker] ense i de teologiska samtalen.”
Detta är en teologisk beskrivning som vi helt och fullt delar. När Hägglund därför skriver att ”ingen präst kan frambära ett försonande offer; det kan endast Kristus själv, som har gjort det en gång för alla, inte i ett tidlöst vakuum utan vid en bestämd tidpunkt i det förflutna”, kan vi endast hålla med. Frågan blir: Var i våra inlägg i SPT eller i vårt missales böner framstår det som att prästen skulle frambära ett försonande offer som ersätter Kristi offer på Golgata kors?
Den grundläggande skillnaden mellan oss och Hägglund framstår allt mer vara våra olika utgångspunkter. Hägglunds utgångspunkt är 1500-talets reformatoriska frågeställningar. Vår handlar om att den ekumeniska och liturgiska rörelsen under 1900-talet funnit vägar till en större samsyn mellan lutheraner och katoliker kring mässan som offer, som kan överbrygga de gamla motsättningarna. Kjell Petersson beskriver i sin bok läget som så (s 29, 30, 31):
”Den liturgiska rörelsens nyupptäckt av offret, anamnesen och epiklesen ligger fjärran från reformatorernas kritik av mässoffret. … Den gamla frågeställningen huruvida mässan är åminnelse eller om den därtill också är offer har genom den fördjupade synen på åminnelsen förlorat sin aktualitet. … Här kan man alltså konstatera att en gammal kontrovers mellan konfessionerna håller på att biläggas. Det finns förvisso fortfarande skillnader, men dessa är betydligt mindre än tidigare.”
När vi ställde samman vårt Missale ville vi bygga på denna grund av en ny och växande konsensus mellan kyrkotraditionerna. Om ekumenik, som det uttryckts, ”inte är en förhandlingsrunda utan ett ömsesidigt fördjupande i den gudomliga uppenbarelsen”,[1] då är det en bjudande plikt att implementera de framsteg som faktiskt gjorts. Det tycks inte som att meningsutbytet med Bengt Hägglund kan leda längre än att vi tvingas konstatera att vi här tänker mycket olika.
[1] Biskopsämbetet. Rapport från den officiella samtalsgruppen mellan Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift (Verbum 1988), s 9.