M. Löwegren. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2012, s. 630-631.
Till skillnad från mycket annan teologisk debatt så rör sig Marco Aldéns och Markus Hagbergs samtal om barndop och barnvälsignelse framåt. (SPT nr 12, 13 och 17). Hagbergs viktigaste bidrag hittills är hans påvisande att det egentligen förstås handlar om kyrkosyn. Aldéns att han fortsätter att vägra välja mellan frikyrklig troendeförsamling och folkkyrklig serviceförsamling.
Utifrån det Aldén och Hagberg skrivit vill jag här bara i all enkelhet formulera några tankar.
1. Hagberg skriver att ”det är en aning förenklat att kategoriskt definiera dagens samhälle som efterkristet”. Jag undrar om inte en del av problemet ligger i den oklara definitionen av ’efterkristet’. Alla är överens om att något avgörande skett och fotfarande håller på att ske: den konstantinska erans sammansmältning av kyrka, makt och kultur är över, och den kristna (enhets)kulturen i Europa är under pågående upplösning.
Kallar man detta efterkristen tid innebär det inte att vi skulle leva i ett slags förkristen tid. Möjligen gjorde man här ett felslut när man på 1960/70-talet såg en fornkyrklig situation närma sig. Det finns här och nu ett historiskt arv med riter, berättelser och byggnader. Men denna kultur lever inte i den meningen att den är reproduktiv och kreativ. Alltså kommer vi alltmer att befolka ett slags ruiner som vittnar om det som en gång var byggnader med liv. Intressanta att besöka, men utan existentiell bärkraft. Kan en sådan distinktion mellan förkristen och efterkristen öppna upp något?
2. Hagberg frågar också ”vem [som] skall fatta det slutgiltiga beslutet om det blir dop eller inte?” Han vet lika väl som alla andra att det är prästen som är sakramentsförvaltare – alltså den som alltid har att fatta det slutgiltiga beslutet. Situationen skulle nog behöva vara – hoppas jag – mycket extrem och tydlig för att vi som präster skulle vägra döpa. Men visst finns det situationer för oss alla där vi faktiskt inte skulle kunna tänka oss dop. Låt oss vara överens om det och inte ägna oss åt demagogi.
3. Hagberg påpekar vidare att ”allt tal urskillningslöst döpande [är] passé”. Riktigt så kategorisk är inte jag. Men helt klart är situationen idag en annan än för bara några årtionden sedan: eftersom alla barn inte längre döps, blir det alltmer av ett medvetet ställningstagande.
Hur har då denna situation uppstått? Inte genom att präster vägrar döpa, utan därför att människor väljer bort dopet. De kan eller vill inte stå för den samhörighet – med Kristus och hans kyrka – som dopet uttrycker.
Om vi förlänger den tanken är det inte prästens uppgift att vägra dop, utan att hjälpa människor att välja det som svarar mot deras egen konkreta längtan. Då måste det också finnas något verkligt alternativ för dem som inte vill ”leva med församlingen i Kristi gemenskap”, utan som vill tacka för livets under och be om Guds beskydd och välsignelse.
Vår nuvarande doppordning har ju dessa olika dimensioner i sig. Innan själva dophandlingen i strikt bemärkelse finns där i det inledande mottagandet av dopkandidaten dels rester av ’moderns tacksägelse’ i den gamla kyrktagningen, dels ett välsignelse- och beskyddsmoment med rötter i dopexorcismen. Jag kan inte förstå varför dessa moment inte skulle kunna fungera fristående som ett slags ’primsigning’. Denna skulle, som under missionstiderna, uttrycka och ge en tillhörighet som inte är förpliktigande; man blir ett slags associerad medlem.
4. I detta sammanhang kan man också notera att Aldén och Hagberg är överens om en viktig sak: behovet av mer och bättre undervisning. Vi lever ju i det här avseendet i vad Jørgen Straarup och Mayvor Ekberg kallat ”den sorglöst försumliga kyrkan” (titeln på deras undersökning om hur Svenska kyrkan inte har byggt upp ett eget sätt att förmedla innehållet i kristendomen till nya generationer, Artos 2012). Med mer medvetenhet om den stora kyrkliga traditionens syn på dopets verkliga innebörd blir det helt enkelt lättare för människor att förhålla sig – genom att bejaka eller avvisa. Det handlar om respekt både för såväl dopets som människors integritet. Niklas Adells artikel, som var införd i samma nummer som den senaste replikväxlingen mellan Aldén-Hagberg, visar på ett enkelt sätt att det finns möjligheter – för den präst och församling som vill! – att i här bli tydligare, bättre och modigare.
5. Låt mig till sist återvända till där jag började: kyrkosynen. Efter 1960/70-talets högkyrkliga folkkyrkokritik har ärligt talat inte mycket hänt. Vi fortsätter att förutsätta saker som inte längre kan förutsättas, och lever oftast i ett slags kyrklig som-om-tillvaro. Men att i detta läge jobba med frikyrka-folkkyrka som ett slags motsatspar leder absolut ingen vart. De båda modellerna var svar på en annan tids utmaningar och frågor.
Nu tycks dock något nytt på väg att formuleras som kan bygga vidare. Aldén tar upp Patrik Hagmans Efter folkkyrkan (Artos 2013), man kan också nämna Jan Eckerdals avhandling Folkkyrkans kropp (Artos 2012). Här finns lovande nyansatser som kan öppna upp för ett sätt att vara kyrka i en minoritetssituation som inte är den traditionella troendeförsamlingens. Den fråga som ställs är alltså om det finns ett annat sätt att vara folkkyrka än det konstantiskt präglade?