”Gör detta till min åminnelse”
”Gör detta till min åminnelse” (1 Kor 11:24, 25; Luk 22:19). Jesu uppmaning till lärjungarna är grunden till nattvardsfirandet, inte bara för Svenska kyrkan utan för alla kyrkor. I Nya testamentet finns fyra skildringar av nattvardens instiftande (Matt 26:20–29; Mark 14:17–25; Luk 2:14–23; 1 Kor 11:23–25). Redan en ytlig analys visar att de skiljer sig åt på flera punkter. I Matt och Mark finns till exempel ingen uppmaning att lärjungarna själva ska utföra samma handling till Jesu åminnelse. I Luk förekommer bägaren både under och efter måltiden. I övriga skildringar nämns den endast en gång: hos Matt och Mark under måltiden, men efter måltiden hos Paulus. Och vad är det för måltid som åsyftas?
Den som slår upp Bibeln för att få reda på hur ett nattvardsfirande ska gå till kommer inte att finna några enkla svar. Nya testamentet är ingen kyrkohandbok. Och vi har inga efterlämnade, detaljerade föreskrifter från Jesus. Däremot har vi en uppmaning. Ändå väcks ett antal frågor när nattvarden ska gestaltas i praktiken. Vem får, till exempel, leda nattvardsfirandet? Vem får ta emot nattvarden? Vad är en tillräcklig förberedelse för kommunion? Vad betyder ”bröd” och ”vin”? Är just ”bröd” och ”vin” nödvändigt? Vilka böner ska man be för att det ska vara nattvard? Frågorna är inte bara teologiska och liturgiska, utan också kyrkorättsliga. Och de har fått olika svar i olika kyrkor.
Svenska kyrkan besvarar denna typ av frågor i kyrkoordning och kyrkohandbok. Därtill avgörs vissa genom en framvuxen praxis som inte är nedskriven i bindande dokument, till exempel prästens klädsel. I kyrkoordningen blandas frågor som hör till nattvardsfirandets grund, med frågor som markerar var gränserna går just nu. Till de förra hör att en präst ska leda nattvardsfirandet (20 kap. 3 §)[1] och det välsignade brödet och vinet delas ut (20 kap. 1 §). Till de senare vilka nattvardsböner som ska användas och om de måste vara sanktionerade av kyrkan eller inte (18 kap. 3 §).
Vad ska och får en präst göra i en nattvardsgudstjänst? Det kommer denna artikel att kretsa kring utifrån ett kyrkorättsligt perspektiv. Det betyder här att redogöra för Svenska kyrkans regelverk som det ser ut just nu. Inte alla relaterade kyrkorättsliga aspekter kommer att beröras, utan i huvudsak följande:[2]
- Vilken gudstjänstordning ska användas vid nattvardsfirande?
- Vilket inflytande har kyrkoherde, kyrkoråd/församlingsråd och tjänstgörande präst för nattvardsgudstjänstens utformning?
- I vilken utsträckning måste en präst rätta sig efter biskopsmötes brev?
Termerna högmässa och mässa används som i nuvarande handbok. Högmässa är en nattvardsgudstjänst med fler fasta, dvs. obligatoriska, moment, och mässa en nattvardsgudstjänst med färre fasta moment. Nattvardsgudstjänst används som en generell term och när både högmässa och mässa avses.
1. Vilken gudstjänstordning ska användas vid nattvardsfirande?
Ofta hänvisas till kyrkohandboken för att besvara frågan vilken ordning som gäller för en nattvardsgudstjänst. Att följa handboken är aldrig kyrkorättsligt fel, men den har inte alltid svaret på vilken ordning som är tillåten eller inte. Inte heller ger den alltid en korrekt bild av Svenska kyrkans bestämmelser.
Kyrkoordning och kyrkohandbok
Kyrkoordningen är överordnad kyrkohandboken och reglerar när handboken ska användas. En präst är skyldig att följa kyrkohandboken eftersom det står i kyrkoordningen, men skyldigheten gäller endast i den utsträckning kyrkoordningen föreskriver. Finns det motstridiga bestämmelser har kyrkoordningen företräde. Finns det anvisningar i kyrkohandboken som inte har täckning i kyrkoordningen, måste man inte ta hänsyn till dessa.
Bestämmelserna om gudstjänstlivet finns i 17 kap. och om gudstjänstböckerna i 18 kap. kyrkoordningen. I 18 kap. 3 § framgår när kyrkohandboken ska användas:
Kyrkohandboken ska användas vid huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar. Den används även vid församlingens gudstjänster i övrigt.
Vid en nattvardsgudstjänst ska texterna i kyrkohandbokens huvuddel Måltiden användas. Vid en sådan gudstjänst gäller också kyrkohandbokens anvisningar för huvuddelen Måltiden med undantag för de anvisningar som avser musiken.
Kyrkohandboken ska alltså användas i tre fall: (1) vid huvudgudstjänster, (2) vid huvuddelen måltiden i nattvardsgudstjänster samt (3) vid kyrkliga handlingar. Bestämmelsen om huvudgudstjänster och nattvardsgudstjänster är delvis överlappande. Vid gudstjänster som vare sig är huvudgudstjänst, nattvardsgudstjänst eller kyrklig handling finns inget krav att använda kyrkohandboken. Det finns dock inget som hindrar att handboken helt eller delvis används även då, och kyrkoordningen konstaterar också att den ”används även vid församlingens gudstjänster i övrigt”.
Vad är en huvudgudstjänst?
Är en nattvardsgudstjänst huvudgudstjänst eller inte? Det är den första frågan att ställa för att veta vilken gudstjänstordning som ska och får användas. Om det är huvudgudstjänst ska kyrkohandboken alltså användas under hela nattvardsgudstjänsten, i annat fall ska kyrkohandboken användas under huvuddelen måltiden, men behöver inte användas under övriga delar. Måltiden börjar med tillredelse-/offertoriepsalmen och slutar med bönen efter kommunionen.
Vad är en huvudgudstjänst? Termen används ofta synonymt med en gudstjänst firad på söndag förmiddag i enlighet med kyrkohandbokens ordning för högmässa, mässa eller gudstjänst. Det är knappast en korrekt förståelse av termen. En gudstjänst kan firas söndag kl. 11 och följa kyrkohandboken utan att vara huvudgudstjänst. Av 17 kap. 3 § framgår att en församling och ett pastorat ska fira huvudgudstjänst:
I varje församling som inte ingår i ett pastorat och i varje pastorat ska en huvudgudstjänst i form av den allmänna gudstjänsten firas alla söndagar och kyrkliga helgdagar om inte domkapitlet för visst tillfälle har medgivit något annat.
Utifrån denna bestämmelse kan följande slutsatser dras:
- Det är inte valfritt, utan obligatoriskt, för en församling eller ett pastorat att fira huvudgudstjänst.
- Huvudgudstjänst ska firas i form av den allmänna gudstjänsten.[3]
- Huvudgudstjänst ska firas alla söndagar och kyrkliga helgdagar.[4]
- Domkapitlet kan ge dispens från dessa krav.
En huvudgudstjänst bör därför förstås som ”en gudstjänst (1) en församling eller ett pastorat måste fira, (2) i enlighet med kyrkohandbokens ordning för den allmänna gudstjänsten och (3) alla söndagar och kyrkliga helgdagar”. Poängen är att en församling eller ett pastorat inte har någon valfrihet om huvudgudstjänst ska firas eller inte.[5]
Om en gudstjänst är huvudgudstjänst följer ett antal andra bestämmelser. Kollekt ska tas upp (17 kap. 11 §) och om det är fastställt stifts- eller rikskollekt ska den kollekten tas upp (43 kap. 2 §). Psalmboken (18 kap. 4 §) och evangelieboken ska användas (18 kap. 5 §). Det finns också särskilda bestämmelser kring musiken i huvudgudstjänsten, men de förbigås i denna artikel.
Hur ofta ska huvudgudstjänst firas?
Bestämmelserna hur ofta huvudgudstjänst ska firas skiljer sig åt mellan en församling som inte ingår i ett pastorat och en församling som ingår i pastorat. Ett pastorat är, enligt nuvarande bestämmelser, flera församlingar som samverkar (2 kap. 5 §); dessa församlingar har gemensam kyrkoherde.
En församling som inte ingår i ett pastorat ska fira en huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar. Domkapitlet kan bevilja undantag från detta krav. Däremot kan inte domkapitlet kräva att en sådan församling firar fler än en (1) huvudgudstjänst. Det gäller oavsett hur många och hur stora kyrkor församlingen har.
För ett pastorat är miniminivån i kyrkoordningen en (1) huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar. Sedan beslutar domkapitlet om detta räcker eller om fler huvudgudstjänster ska firas i pastoratet. Domkapitlets beslut kan vara allting från att kyrkoordningens miniminivå är tillräckligt till att varje församling i pastoratet ska fira huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar. Bedömning görs från pastorat till pastorat. Domkapitlets beslut skrivs in i församlingsinstruktionen. Till skillnad från andra delar i församlingsinstruktionen kan domkapitlet ensidigt besluta om antalet huvudgudstjänster, oavsett vad kyrkofullmäktige eller kyrkoherde anser (57 kap. 5 §).
Domkapitlet får också ”besluta om det minsta antal huvudgudstjänster med nattvard som ska firas i varje församling under ett kyrkoår” (17 kap. 5 §). Detta gäller samtliga församlingar, oavsett om man ingår i ett pastorat eller inte. Men bestämmelsen gäller endast huvudgudstjänster som firas med nattvard. Antalet nattvardsgudstjänster som inte är huvudgudstjänster, t.ex. mässor firade på vardagar eller på äldreboenden, regleras inte av domkapitlet.
Huvudgudstjänsten och församlingsbegreppet
Huvudgudstjänsten är kopplat till församlingsbegreppet. I takt med att församlingarna har blivit allt större enheter, har också betydelsen av huvudgudstjänsten urvattnats. Domkapitlets inflytande över gudstjänstlivet har därmed minskat över tid, eftersom dess inflytande är kopplat till huvudgudstjänsterna och inte till gudstjänstlivet i stort. Vissa domkapitlet försöker motverka detta genom att i församlingsinstruktionerna skriva in mer detaljerade instruktioner om gudstjänstlivet, till exempel att stora församlingar med flera kyrkor ska fira fler gudstjänster än en huvudgudstjänst varje söndag. Det finns ingenting som hindrar detta, så länge kyrkoherde och kyrkofullmäktige å ena sidan och domkapitlet å andra sidan är överens. Däremot har domkapitlet inte möjlighet att ensidigt fatta ett sådant beslut. Från den stund det finns en utfärdad församlingsinstruktion, där det framgår att gudstjänstlivet ska se ut på ett visst sätt är detta bindande för församlingen. Ingenting hindrar sedan en församling från att fira fler gudstjänster än vad miniminivån i kyrkoordning eller församlingsinstruktion anger.
Nattvardsgudstjänst som är huvudgudstjänst
Om nattvardsgudstjänsten är huvudgudstjänst ska alltså handboken användas under hela gudstjänsten. Handbokens bestämmelser är sedan olika för högmässa och mässa. I såväl högmässa som mässa är samtliga moment fasta, dvs. obligatoriska, i måltidsdelen. I övriga delar – samling, ordet och sändning – finns däremot en markant skillnad eftersom mässan har färre fasta moment och högmässan fler.
Nattvardsgudstjänst som inte är huvudgudstjänst
Fram till och med 2019 kunde man använda en nattvardsbön som inte fanns i kyrkohandboken vid en nattvardsgudstjänst som inte var huvudgudstjänst. Från 2020 gäller dock att kyrkohandboken ska användas i måltidsdelen i alla nattvardsgudstjänster. Eftersom den inte måste användas i övriga partier om det inte är huvudgudstjänst, har måltiden därmed en starkare kyrkorättslig ställning än övriga delar av en nattvardsgudstjänst.[6]
Både högmässa och mässa kan firas utan att vara huvudgudstjänst.[7] I högmässans måltidsdel är i så fall samtliga moment fasta, liksom när högmässa firas som huvudgudstjänst. En mässa som inte är huvudgudstjänst har däremot endast fyra fasta moment i måltiden: psalm,[8] nattvardsbön, Herrens bön och kommunion. Det utesluter naturligtvis inte att fler – eller alla – moment kan finnas med även här. Denna bestämmelse visar på psalmernas betydelse i Svenska kyrkan. En mässa kan firas utan prefation, helig och O Guds lamm, men inte utan psalm.[9]
Att använda kyrkohandboken
Vad innebär det att använda kyrkohandboken? I princip två saker: att följa de anvisningar som finns i kyrkohandboken samt att använda kyrkohandbokens texter om inte anvisningarna medger något annat. Däremot finns inget krav att man måste läsa dessa texter från en kyrkohandbok eller ett missale utgivet av Verbum. Kyrkorättsligt är det inget problem att läsa texterna ur kyrkomötets protokoll, en egen pärm, en iPad eller Artos Mässbok.
Utvikning: De kyrkliga handlingarna
Vilken ordning ska användas vid kyrkliga handlingar? Svaret är enkelt: kyrkohandboken ska användas (18 kap. 3 §). Med kyrklig handling avses främst dop, bikt, konfirmation, vigsel och begravning (17 kap. 2 §). Det finns ingen möjlighet att göra lokala alternativ. Inte heller kan domkapitlen bevilja dispens att använda andra ordningar eller andra texter än kyrkohandbokens. Den kyrkorättsliga regleringen för kyrkliga handlingar är därmed starkare och mer entydig än för nattvardsgudstjänster.
2. Vilket inflytande har kyrkoherde, kyrkoråd/församlingsråd och tjänstgörande präst?
Kyrkoherden har störst inflytande hur gudstjänstlivet ser ut i en församling. I en del fall ska beslut föregås av samråd och i vissa fall är avgör inte kyrkoherden utan förtroendevalda eller tjänstgörande präst. De förtroendevaldas inflytandet över gudstjänstlivet utövas av församlingsrådet i en församling som ingår i ett pastorat och av kyrkorådet i en församling som inte ingår i ett pastorat.[10] Det innebär också att de olika församlingsråden i ett pastorat kan komma till olika slutsatser och att kyrkoherden kan besluta olika för de församlingar som ingår i ett pastorat.
Former för huvudgudstjänst
Kyrkorådets/församlingsrådet får – men måste inte – besluta vilka former av huvudgudstjänst som utöver högmässa ska användas i församlingen. Det är alltså frågan om former för huvudgudstjänst, inte gudstjänster i allmänhet. I praktiken är det ett principiellt beslut om även mässa och gudstjänst kan firas som huvudgudstjänst. Bestämmelsen hade en större betydelse under handboken 1986 med sina sex former för huvudgudstjänst.[11]
Bestämmelsen markerar också att högmässan har en särställning i Svenska kyrkan. Kyrkorådets/församlingsrådets beslut kan vara att inte någon annan ordning än högmässa ska användas som huvudgudstjänst. Och då har kyrkoherden att rätta sig efter det.
Gudstjänstplan
Kyrkoherden fastställer ”en plan för församlingens gudstjänster” (17 kap. 9 §). Detta är ”en sammanställning av vilka gudstjänster som planeras för en viss tidsperiod samt när och var dessa ska firas”.[12] Hur detaljerad den ska vara eller hur lång tidsperiod den ska omfatta är inte reglerat. Det får man komma överens om lokalt. Men det handlar alltså om vilka gudstjänster som planeras, inte vilka präster, musiker, kyrkvärdar med flera som ska tjänstgöra.
Kyrkoherdens beslut ska ske ”efter samråd med församlingens kyrkoråd eller församlingsråd, präster och kyrkomusiker” (17 kap. 9 §). Hur samrådet ska ske är inte heller reglerat, förutom att det är på kyrkoherdens initiativ. Det får nog förutsättas att samrådet med kyrkoråd/församlingsråd sker under ett sammanträde. Begreppet ”efter samråd” visar att kyrkoherden ska lyssna på synpunkter, men att han eller hon inte behöver justera planen i enlighet med dessa, även om samrådets syfte är att skapa en samsyn kring vilka gudstjänster som ska firas.
En präst eller kyrkomusiker som inte får gehör för sina synpunkter har ingen kyrkorättslig möjlighet att överpröva kyrkoherdens beslut. Är däremot kyrkorådet/församlingsrådet och kyrkoherden oeniga får ärendet föras till domkapitlet för beslut. Anledningen till bestämmelsen är att beslut om tid och plats för gudstjänsterna har ekonomisk betydelse.[13] Det är dock ett samråd och kyrkorådet/församlingsrådet ska inte fatta något beslut om gudstjänstplanen. Därför är det heller inget krav att domkapitlet avgör saken vid oenighet, utan en möjlighet för framför allt kyrkorådet/församlingsrådet. I annat fall gäller kyrkoherdens beslut.
Gudstjänstens uppbyggnad och utformning
Kyrkoherden bestämmer också om ”huvudgudstjänstens uppbyggnad och utformning” för samtliga huvudgudstjänster i församlingen/pastoratet (17 kap. 8 §). Kyrkoherden kan fatta detta beslut ”efter samråd med församlingens kyrkoråd eller församlingsråd, präster och kyrkomusiker”. Alltså samma typ av samråd som för gudstjänstplanen. Här finns dock ingen möjlighet att föra ärendet vidare till domkapitlet, utan beslutet är ensidigt kyrkoherdens.
I begreppet ”uppbyggnad och utformning” ingår bland annat vilka moment som ska finnas med i en huvudgudstjänst, när det inte klart framgår att momentet är fast. Den präst som leder huvudgudstjänsten bestämmer sedan vilket av kyrkohandbokens alternativ inom varje moment som ska användas (17 kap. 8 §). Vid en mässa som är huvudgudstjänst bestämmer kyrkoherden till exempel om syndabekännelse eller överlåtelsebön ska användas, medan tjänstgörande prästen i förekommande fall bestämmer vilken syndabekännelse som ska användas. Det är också tjänstgörande präst som bestämmer vilken prefation och nattvardsbön som används.
Det finns ingen uttömmande uppräkning av vad ”huvudgudstjänstens uppbyggnad och utformning” omfattar. Men i kyrkoordningens förarbeten tas församlingens medverkan och liturgiska bruk upp, mer konkret i vilken utsträckning andra än prästen svarar för textläsning och kyrkans förbön samt bruket av intinktion.[14] När kommunionspraxis ändrades under corona-pandemin skulle detta alltså vara ett beslut av kyrkoherden, inte av kyrkorådet, församlingsrådet eller biskopen.
Vad gäller ”uppbyggnad och utformning” av andra gudstjänster än huvudgudstjänsten finns ingen formell reglering. I huvudsak bör de bestämmelser som gäller för huvudgudstjänster vara tillämpbara även vid kyrkliga handlingar och andra gudstjänster. Man bör utgå från att kyrkoherden har samrådsskyldighet och att tjänstgörande präst har samma mandat som vid huvudgudstjänst.[15]
Vilket bröd och vin ska användas?
Även frågan om vilket bröd och vin som används i nattvarden faller inom begreppet ”huvudgudstjänstens uppbyggnad och utformning”. Det är därmed en fråga för kyrkoherden – inte för kyrkoråd/församlingsråd eller tjänstgörande präst – att efter samråd avgöra. Kyrkoherden måste då förhålla sig till att nattvard ska firas med ”utdelande av det välsignade brödet och vinet” (20 kap. 1 §). Ingenting annat än ”bröd” och ”vin” kan användas. Däremot ges inte någon definition i kyrkoordningen vad som avses med dessa termer. Här får biskopsmötets rekommendation från 1978 anses vara vägledande.[16] De rekommenderade följande alternativ till nattvardsvin: (1) alkoholhaltigt vin, (2) vin blandat med vatten samt (3) nattvardsvin, ej alkoholhaltig dryck, ”dryck som kommer från vinträd”. Samma hållning upprepas i biskopsbrevet Fira nattvard, med referens till biskopsmötet 1978. I Fira nattvard skriver också biskoparna att man kan använda ”oblater eller jäst bröd”.[17] Biskoparnas rekommendationer är inte kyrkorättsligt bindande, men ger en vägledning hur begreppen bör tolkas i Svenska kyrkan. En kyrkoherde måste inte tillåta alla dessa alternativ, men det alternativ som kyrkoherden beslutar ska gälla behöver rymmas inom biskoparnas skrivningar.
Annan gudstjänstordning än kyrkohandbokens
För samling, ordet och sändningen – men inte måltiden – i en huvudgudstjänst får ”vid ett visst tillfälle eller under en viss tid användas någon annan gudstjänstordning än den som ingår i kyrkohandboken” (18 kap. 6 §). ”Gudstjänstordning” betyder mer än enskilda texter och torde också innefatta vilka moment som finns med och inte finns med samt i vilken ordning de kommer.
Beslutet fattas av kyrkoherden och ska anmälas till domkapitlet, som har möjlighet att upphäva det om det finns ”särskilda skäl”. Kyrkoherden har därmed stora befogenheter att lokalt utforma huvudgudstjänsten vid enstaka tillfälle eller kortare period.
Kyrkoherden kan fatta sitt beslut först ”efter samråd” med församlingens präster och kyrkomusiker samt ”efter medgivande” av kyrkorådet/församlingsrådet. Liksom tidigare behöver kyrkoherden inte ta hänsyn till vad präster och musiker tycker, däremot kan kyrkorådet/församlingsrådet kräva att beslutet ska se ut på ett visst sätt för att ge sitt medgivande. Deras ställning är alltså här starkare än när det gäller gudstjänstplanen eller huvudgudstjänstens uppbyggnad och utformning.
I en nattvardsgudstjänst som inte är huvudgudstjänst kan samtliga delar, förutom måltiden, utformas lokalt utan att domkapitlet tillfrågas. Även här är det rimligt att utgå från att kyrkoherden har det yttersta beslutet för denna utformning och att samråd bör ske.
Andra texter i måltiden än kyrkohandbokens
I huvuddelen måltiden kan andra texter – men inte andra ordningar – än de som finns i kyrkohandboken användas (18 kap. 3 §). Det torde betyda att de moment som finns angivna i kyrkohandboken för måltiden inte kan förändras, men att en församling kan få tillåtelse att använda texter för de enskilda momenten som inte finns i kyrkohandboken, t.ex. en nattvardsbön. Tillståndet beviljas alltid av domkapitlet, men endast efter att kyrkoherden ansökt om det. En enskild präst eller ett kyrkoråd/församlingsråd kan inte göra en sådan ansökan.
Om ansökan gäller en huvudgudstjänst, kan kyrkoherden ansöka först ”efter samråd” med församlingens präster och kyrkomusiker samt ”efter medgivande” av kyrkorådet/församlingsrådet (se ovan). Gäller det inte en huvudgudstjänst kan kyrkoherden ansöka, utan vare sig samråd eller medgivande.
Domkapitlets tillstånd gäller hela församlingen och alla präster i församlingen får använda texten. Däremot finns inget krav att göra det. Den torde betraktas som ett alternativ av flera vid ett moment. Och tjänstgörande präst beslutar vilket alternativ som används.
Utvikning: Nedslag i den kyrkliga verkligheten
Konsekvenserna av några av ovanstående bestämmelser, kan illustreras genom ett nedslag i den kyrkliga verkligheten. Kungälv-Ytterby församling, där artikelns författare är kyrkoherde, har fyra kyrkor. Det är en tätortsförsamling som inte ingår i något pastorat med drygt 15 000 kyrkotillhöriga. Granne ligger Torsby pastorat, med fyra församlingar som har var sin kyrka. Det är huvudsakligen ett landsbygdspastorat med några tätorter, bl.a. Marstrand, och har totalt cirka 5 300 kyrkotillhöriga.
Minimikravet i båda enheterna är lika i kyrkoordningen: en (1) huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar. I Kungälv-Ytterby är det en kyrkoherdefråga om fler gudstjänster ska firas på söndagen och ska tas upp i gudstjänstplanen. I Torsby är det däremot först en fråga för domkapitlet att avgöra hur många huvudgudstjänster som ska firas; domkapitlet kan ensidigt bestämma allt från en enda till fyra huvudgudstjänster. Därefter blir det en kyrkoherdefråga och en fråga för gudstjänstplanen om man ska fira fler gudstjänster på söndagar än domkapitlets miniminivå. Och gudstjänstplanen ska tas upp för samråd i samtliga fyra församlingsråd, för de gudstjänster som ska firas i respektive församling.
I de högmässor och gudstjänster som firas på sön- och helgdagar utöver huvudgudstjänsten i Kungälv-Ytterby används psalmbok och evangeliebok och det tas upp kollekt. I strikt bemärkelse är det ett lokalt beslut. Eftersom de gudstjänsterna inte är huvudgudstjänster är det inte obligatoriskt. Även kyrkohandboken används. I en av kyrkorna i Kungälv-Ytterby läses trosbekännelsen direkt efter evangeliet. Det var den normala ordningen i kyrkohandboken 1942 och en möjlig ordning i kyrkohandboken 1986. I nuvarande kyrkohandbok följer trosbekännelsen efter predikan. Att ha den efter evangeliet är ett resultat av en barnkonsekvensanalys och en önskan att barnen ska vara med när trosbekännelsen läses innan de går till söndagsskolan, vilket de gör före predikan. Denna ordning är ”annan gudstjänstordning” och skulle i en huvudgudstjänst kräva att kyrkoherden anmäler det till domkapitlet, som i sin tur skulle kunna upphäva beslutet. Men eftersom denna gudstjänst inte är huvudgudstjänst, har ingen anmälan skett.
3. Måste en präst rätta sig efter biskopsmötes brev?
Biskopsmötet har gett ut gemensamma brev sedan 1951. På deras del av Svenska kyrkans webbplats står att biskopsbreven ”behandlar Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära och visar en riktning i viktiga, aktuella ämnen” samt att de ”fungerar som stöd och inspiration till präster, diakoner och församlingar”.[18] Detta framstår som en korrekt beskrivning av deras kyrkorättsliga ställning.[19] Biskopsbreven är alltså inte kyrkorättsligt bindande.
I slutet av biskopsbrevet Fira nattvard finns ett kapitel med frågor och svar. Svaren är att uppfatta som nuvarande biskopsmötes linje. En präst är inte skyldig att följa dessa råd och rekommendationer, med mindre än att det också framgår i kyrkoordningen eller följer av kyrkoordningens bestämmelser. Hit hör t.ex. kravet på att vara döpt för att ta emot nattvarden (20 kap. 2 §), att döpta barn har tillträde till nattvarden (20 kap. 2 §), att alla döpta är välkomna till Svenska kyrkans nattvardsbord (20 kap. 2 §), att nattvardsbönen ska följa kyrkohandboken om inte domkapitlet medgett något annat (18 kap. 6 §) och att en kommunikant kan ta emot nattvarden under en gestalt (det finns inget krav i kyrkoordningen att man måste ta emot både bröd och vin).
Koncelebration samt överblivet bröd och vin
Två av biskoparnas svar ska kommenteras utförligare.
Biskoparna menar att celebranten ensam ska läsa nattvardsbönen och tar avstånd från att flera präster ”läser instiftelseorden gemensamt, så kallad koncelebration”.[20] Biskoparna menar också att ”överblivet bröd som inte konsumeras [i mässan]” ska bevaras på ett ”värdigt sätt”. De skriver att det ska ske ”i sakristian”, och tar avstånd från seden att reservera överblivet och konsekrerat bröd i ett sakramentsskåp i kyrkorummet.[21] En jämförelse med tidigare biskopar och biskopsmöten understryker att detta är nuvarande biskopsmötes uppfattning. Några kyrkorättsliga bestämmelser finns vare sig kring koncelebration eller hur överblivet bröd och vin ska hanteras efter en nattvardsgudstjänst.
Professor emeritus Sven-Erik Brodd har noterat att den överenskommelse mellan Svenska kyrkan och dåvarande Missionsförbundet, som kyrkomötet fattade beslut om 2006, uttryckligen nämner koncelebration som en möjlighet. Han påpekar också att tidigare biskopar koncelebrerat, och att de inte haft några problem med sakramentsskåp. Biskop Martin Lönnebo (Linköping 1980–1995) har både designat och, den 31 januari 2015, invigt sakramentsskåpet i Vadstena klosterkyrka.[22] Biskop Lars Eckerdal (Göteborg 1991–2003) presenterade också en PM om koncelebration för biskopsmötet i februari 2000, där han är positivt inställd till detta.[23]
Biskoparna är också kritiska till att reservera sakramentet för att dela ut till sjuka. De menar att det ”endast är under särskilda omständigheter som det kan vara en möjlighet att efter gudstjänsten dela ut sakramenten [sic!]”, till exempel ”på vårdboenden där personer följer gudstjänsten på avstånd och sedan tar emot sakramentet”.[24] De menar därför ”att även när överblivna gåvor delas ut vid enskild kommunion i Svenska kyrkan ska alltid instiftelseorden läsas av en präst”.[25] Vad som gäller kyrkorättsligt är svårt att uttala sig om. Överklagandenämnden har aldrig prövat en fråga där ett domkapitel meddelat en präst eller en diakon disciplinpåföljd för att han eller hon delat ut reserverat och tidigare konsekrerat bröd (och vin) vid en sjukkommunion. Biskop Jan-Arvid Hellström (Växjö 1991–1994) fastställde också 1994 ”Diakonernas liturgiska handhavande” i Växjö stift, med bl.a. anvisningar hur diakonerna kan föra kommunionen från mässan till de som är sjuka.[26]
Sammanfattning
Tre aspekter på frågan vad en präst ska och får göra i en nattvardsgudstjänst i Svenska kyrkan har berörts här.
Vilken gudstjänstordning ska användas vid nattvardsfirande?
– Kyrkoordningen är överordnad handboken. En präst är skyldig att följa handboken eftersom det står i kyrkoordningen, men endast i den utsträckning kyrkoordningen föreskriver (18 kap. 3 §).
– Vad är en huvudgudstjänst? Utifrån 17 kap. 3 § bör en huvudgudstjänst förstås som ”en gudstjänst (1) en församling eller ett pastorat måste fira, (2) i enlighet med kyrkohandbokens ordning för den allmänna gudstjänsten (3) alla söndagar och kyrkliga helgdagar”. Poängen är att en församling inte har någon valfrihet om huvudgudstjänst ska firas eller inte.
– När ska kyrkohandboken användas? Om det är huvudgudstjänst ska handboken användas i hela gudstjänsten. Om det inte är huvudgudstjänst ska handboken användas under måltiden, men behöver inte användas under övriga delar av en högmässa eller mässa.
Högmässa huvudgudstjänst | Mässa huvudgudstjänst | Högmässa ej huvudgudstjänst | Mässa ej huvudgudstjänst | |
Huvuddelen Samling | Kyrkohandboken ska följas; flertalet moment fasta | Kyrkohandboken ska följas; få moment fasta | Kyrkohandboken behöver inte följas | |
Huvuddelen Ordet | Kyrkohandboken ska följas; flertalet moment fasta | Kyrkohandboken ska följas; få moment fasta | Kyrkohandboken behöver inte följas | |
Huvuddelen Måltiden | Kyrkohandboken ska följas; samtliga moment fasta | Kyrkohandboken ska följas; samtliga moment fasta | Kyrkohandboken ska följas; endast fyra moment fasta | |
Huvuddelen Sändning | Kyrkohandboken ska följas; flertalet moment fasta | Kyrkohandboken ska följas; få moment fasta | Kyrkohandboken behöver inte följas |
– Vad betyder det att använda handboken? Att följa de anvisningar som finns samt att använda texterna om inte anvisningarna säger något annat. Däremot finns inga krav på vilken bok man ska läsa ur.
2. Vilket inflytande har kyrkoherde, kyrkoråd och tjänstgörande präst?
– Kyrkorådet/församlingsrådet får efter samråd besluta vilka i kyrkohandboken angivna former av huvudgudstjänst som utöver högmässa ska användas i församlingen (17 kap 6 §).
– Kyrkoherden fastställer efter samråd ”en plan för församlingens gudstjänster” (17 kap. 9 §).
– Kyrkoherden bestämmer efter samråd om ”huvudgudstjänstens uppbyggnad och utformning” (17 kap. 8 §). Hit hör vilka moment som används i huvudgudstjänst (förutom de fasta). ”Den präst som leder huvudgudstjänsten beslutar vilka av kyrkohandbokens alternativ inom varje moment som ska användas.” (17 kap. 8 §). Till ”uppbyggnad och utformning” hör också församlingens medverkan, liturgiska bruk (t.ex. hur kommunionen går till) och vilket bröd och vin som används.
– Kyrkoherden fattar efter samråd beslut om annan gudstjänstordning – förutom under måltiden – ska användas i en huvudgudstjänst. Beslutet ska anmälas till domkapitlet som kan upphäva det (18 kap. 6 §).
– Domkapitlet kan – efter ansökan från kyrkoherden – medge att andra texter i måltiden än handbokens får användas (18 kap. 3 §).
Huvudgudstjänst (högmässa och mässa) | Ej huvudgudstjänst (högmässa och mässa) | |
Gudstjänstens uppbyggnad och utformning | Kyrkoherden fattar beslut efter samråd med präster och kyrkomusiker samt efter samråd med kyrkoråd/församlingsråd | Kyrkoherden fattar beslut (och bör samråda innan). |
Annan gudstjänstordning (ej måltidsdelen) | Kyrkoherden fattar beslut efter samråd med präster och kyrkomusiker samt efter medgivande av kyrkoråd/församlingsråd. Beslutet anmäls till domkapitlet. | Kyrkoherden fattar beslut (och bör samråda innan). |
Andra texter i Måltiden | Domkapitlet fattar beslut efter ansökan av kyrkoherden. Ansökan kan ske efter samråd med präster och kyrkomusiker samt efter medgivande av kyrkoråd/församlingsråd. | Domkapitlet fattar beslut efter ansökan av kyrkoherden. Kyrkoherden behöver inte samråda innan. |
3. Måste en präst rätta sig efter biskopsmötes brev?
I princip är biskopsbreven ”stöd och inspiration” och inte kyrkorättsligt bindande.
[1] Samtliga referenser med kapitel och paragraf avser kyrkoordningen.
[2] För behandling av andra frågor se t.ex. Mikael Isacson och Mikael Löwegren, ”Handbokens anvisningar och handboksbrott. Några reflektioner för att försöka förstå HB 2017”. I Svensk Pastoraltidskrift 60 (2018), s. 745–749. Mikael Isacson, ”Fader vår – när får man använda den?”. I Svensk Pastoraltidskrift 62 (2020), s. 626–628. Båda artiklarna är även tillgängliga på liturgi.se.
[3] I praktiken enligt någon av kyrkohandbokens ordningar för huvudgudstjänst – högmässa, mässa eller gudstjänst – eller ”som gudstjänst med biskops-, präst- eller diakonvigning, sändning, mottagande av kyrkoherde eller kyrkoinvigning” (17 kap. 4 §).
[4] I kyrkoordningen görs en skillnad mellan kyrkliga helgdagar och kyrkliga högtidsdagar. Kyrklig högtidsdag, utan att vara kyrklig helgdag, är askonsdagen, skärtorsdagen och annandag pingst (28 kap. 1 §). På dessa tre dagar finns inget krav att fira huvudgudstjänst.
[5] Jfr definitionen i Gunnar Edqvist, Maria Lundqvist Norling, Anna Tronêt och Migelle Wikström, Kyrkoordning för Svenska kyrkan 2018: med kommentarer och angränsande lagstiftning. Femte upplagan. Verbum: Stockholm, 2018, s. 295–296.
[6] För ett utförligare resonemang kring denna förändring, se Mikael Isacson och Mikael Löwegren, ”Gemensam ordning för nattvardsgudstjänster? Ett förslag med stora förändringar”. I Svensk Pastoraltidskrift 61 (2019), s. 262–265. Artikeln är även tillgänglig på liturgi.se.
[7] Kyrkohandbok för Svenska kyrkan: antagen för Svenska kyrkan av 2017 års kyrkomöte. Del 1. Uppsala: Svenska kyrkan, 2018, s. 13. Översikten på s. 20–21 utgår från att högmässa alltid är huvudgudstjänst. Någon översikt över högmässa som inte är huvudgudstjänst finns inte. I större delen av kyrkohandboken ges också intrycket att när högmässa firas spelar det ingen roll om det är huvudgudstjänst eller inte. Detta har inte stöd i kyrkoordningen som alltid gör skillnad om en nattvardsgudstjänst är huvudgudstjänst eller inte.
[8] Kyrkohandbokens anvisningar är dock inte entydiga. I en kortare gudstjänst, exemplifierat med ”Mässa/Gudstjänst i veckan”, kan färre psalmer förekomma (Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, s. 14).
[9] Psalmerna kan läsas eller sjungas (Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, s. 14, 26). Att det förekommer psalmer innebär därför inte att det förekommer musik eller sång.
[10] Utöver det som redogörs för här fattar kyrkorådet/församlingsrådet beslut om upplåtelse av kyrka (41 kap.).
[11] Formerna för huvudgudstjänst i kyrkohandboken 1986 var högmässa, högmässogudstjänst, familjemässa, familjegudstjänst, söndagsmässa och söndagsgudstjänst. Som huvudgudstjänst räknades också ordningen för julotta respektive långfredagsgudstjänst.
[12] Bekännelse, gudstjänst, kyrkomöte. Svenska kyrkans framtida organisation. Svenska kyrkans utredningar 1998:2. Uppsala: Svenska kyrkan, 1999, s. 108. Jfr Gunnar Edqvist m.fl., s. 301–302.
[13] Bekännelse, gudstjänst, kyrkomöte, s. 108–109.
[14] Bekännelse, gudstjänst, kyrkomöte, s. 109.
[15] Bekännelse, gudstjänst, kyrkomöte, s. 109–110. Jfr Gunnar Edqvist m.fl., s. 300.
[16] Gunnar Edqvist m.fl., s. 329.
[17] Fira nattvard: brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar. Uppsala: Svenska kyrkan, 2020, s. 80.
[18] https://www.svenskakyrkan.se/biskopsbrev (läst 2022-01-03).
[19] Se vidare Leif Nordenstorm, ”Mjuk lag i Svenska kyrkan: Codex ethicus och andra dokument”. I Med god ordning och efter Guds vilja. En antologi om kyrkorätt, red. Leif Nordenstorm. Skrifter utgivna av Stiftelsen Fjellstedtska skolan 1. Skellefteå: Artos, 2018 (s. 390–422), s. 404–407.
[20] Fira nattvard, s. 79–80. Det gäller dock inte nattvardsbön 4 som har växellästa partier (s. 93 n. 58).
[21] Fira nattvard, s. 83.
[22] Sven-Erik Brodd, ”Vad händer med brödet och vinet efter mässans slut?” Kyrkans Tidning 2020-02-04. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/vad-hander-med-brodet-och-vinet-efter-massans-slut (läst 2022-01-08).
[23] Lars Eckerdal, ”Ang. koncelebration”. 2000-02-24. http://liturgi.isacson.be/wp-content/uploads/2021/04/Eckerdal-koncelebration.pdf (läst 2022-07-05).
[24] Fira nattvard, s. 94, n 67.
[25] Fira nattvard, s. 84.
[26] ”Diakonernas liturgiska handlande”. http://liturgi.isacson.be/wp-content/uploads/2021/04/Vaxjo-stift-Diakonernas-liturgiska-handlande-1994.pdf (läst 2022-07-05).
Mikael Isacson. Publicerad i Mikael Löwegren och Markus Hagberg (red.). Enhetens tecken: Sakramentsförvaltning och sakramentsfromhet i Svenska kyrkan, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses årsbok 2021, Artos förlag 2022, s. 59–78.