Hur väljer en präst bibelord för ett griftetal? Principerna kan vara många: att utgå från den gångna söndagens texter, att växla mellan några bibelord, att välja en vers som särskilt anknyter till den avlidne. Eller så kan man kombinera dessa över tid. Hur valde präster bibelord förr? Andreas Berglin ger oss en inblick från 1700-talets början.
Andreas Berglin
Berglin är en ”vanlig” präst. Han föds 1660 i Lena församling i Västergötland som son till en bonde, studerade i Uppsala och prästvigdes för Skara stift 1687. Han missiveras som komminister till Hol, Horla och Siene församlingar. 1 maj 1708 tillträder han kyrkoherdetjänsten där och tjänstgör fram till sin död 11 december 1730. Han verkar alltså som präst i samma pastorat under 43 år. Församlingarna ligger drygt 7 mil från stiftsstaden, i nuvarande Vårgårda kommun. De var relativt små; invånarantalet kan beräknas till cirka 600 personer. (Baserat på att det dog cirka 21 personer per år under Berglins tid som kyrkoherde och att medellivslängden för dem var knappt 28 år.)
Som kyrkoherde ansvarar Berglin för kyrkböckerna. I begravningsboken för han in namn, begravningsdatum och vilken gård den avlidne tillhör; civilstånd anges relativt frekvent, men dödsorsak endast vid enstaka tillfällen. För knappt hälften av notiserna (222 av 479) finns också ett bibelord, en notering om en söndags evangelium eller ett tema. Det har jag inte stött på i andra begravningsböcker. Noteringarna finns inte före hans tid som kyrkoherde. Och de förekommer fram till och med 1729, det sista år Berglin själv fört kyrkböckerna. En rimlig tolkning är att han anger vilket bibelord eller tema han haft som utgångspunkt för förkunnelsen vid begravningen – antingen det nu skedde på kyrkogården eller från predikstolen. Kyrkoherde och komminister torde ha delat på ansvaret för begravningarna.
Man kan fråga sig varför han antecknar detta i begravningsboken, men svaret är kanske inte svårare än att han velat komma ihåg vad han utgått från.
Begravningsgudstjänsten
Ordningen för begravning i då gällande handbok – från 1693 – är ganska kortfattad. Den förutsätter att när begravningsföljet, som utgår från den avlidnes hem, kommer till kyrkogården sker gravsättning omedelbart. Prästen tar därefter en skovel och öser jord tre gånger över graven samtidigt som han säger ”Av jord är du kommen …” . Därefter ber han en bön och man sjunger en psalm, varunder graven skottas igen. Efter psalmsången läser prästen 1 Thess 4 (eller något annat bland ett trettiotal föreslagna bibelord) och kan därefter hålla en kort förmaning till folket. Sedan ska han ”låta det gå”. Det innebär inte begravningsföljet löses upp, utan 1686 års kyrkolag stadgar att man efter begravningsakten ska gå in i kyrkan för att höra predikan (18 kap. 6 §). Carl Henrik Martling menar likpredikan över den avlidna ofta hölls efter gudstjänstens predikan på landet, medan den i staden ofta hölls som aftonsång. Han skriver också att under 1700-talets början så var det vanligt med en kortare likpredikan vid graven, men att detta förbjuds 1719 och att likpredikan därefter alltid skulle hållas från predikstolen (Svensk liturgihistoria 1992, s. 334).
Kyrkohandboken och kyrkolagen utgår alltså från att begravningar hålls i anslutning till ordinarie gudstjänst. Av de 468 notiserna där begravningsdagen anges – 11 notiser saknar datum – för perioden 1 maj 1708 till och med 1729 så sker cirka 60 % – åtminstone 279 st. – på söndagar och andra helgdagar. Detta är ju före 1772, då Gustav III radikalt minskar antalet lediga dagar, alltså är såväl tredje- och fjärdedag jul, påsk och pingst som apostladagarna fortfarande helgdagar. Av de återstående begravningarna sker 31 på onsdagar och 60 på fredagar; dagar då det enligt kyrkolagen skulle hållas veckopredikan. Åtminstone cirka 80 % av begravningar torde därför ha hållits i anslutning till en ordinarie gudstjänst.
Anknytning till kyrkoåret
Berglin anknyter dock endast vid knappt en fjärdedel av sina begravningar till kyrkoåret. Oftast är det söndagsbegravningar där utgångspunkten är söndagens evangelium. Enstaka begravningar på lördagar anknyter till den kommande söndagen och för några få begravningar i veckan har han valt den gångna söndagens evangelietext. Att han tar utgångspunkten i helgdagens evangelium eller i passionshistorien under fastan finns också exempel på.
Vissa söndagars evangelium har han använt mer frekvent. Hit hör Luk 7:11–17 om änkans son i Nain som lästes på 16 söndagen efter trefaldighet. Det används i princip alltid på begravningar den söndagen och senare i veckan, oavsett kön och ålder på den avlidne. Det används såväl när Sven, 80 år, begravs 1716, som när Karin, 7 månader, begravs 1717. Symeons möte i templet med Jesusbarnet (Luk 2) är utgångsord för begravningar 2 februari – både när kvinnor och män begravs. Åldersspannet för de avlidna är mellan 46 år och 76 år. Det används också 29 augusti 1717 när Ingrid, 60 år, begravs.
Frekventa bibelord
Berglin har cirka 15 bibelord, utan kyrkoårsanknytning, som han återkommer till minst tre gånger. De används vid drygt 40 % av hans begravningar. Endast ett är hämtat från evangelierna och det är evangeliet om Jesus och barnen (Mark 10:13–16). Det används – föga förvånande – vid barnbegravningar: Anders 5,5 månad, Ingrid 1 år och 8 månader samt Elin 8 månader. Övriga bibelord hämtas framför allt från Job, Psaltaren, Jesaja, Jesu Syraks vishet samt 1 Thessalonikerbrevet och Filipperbrevet.
Tre bibelord förekommer 9 gånger: Job 14:12 (”… reser sig aldrig en död igen. Förr skall himlen rämna än han vaknar, aldrig väcks han ur sin sömn), Syr 41:3–4 (”Frukta inte för dödens bud – tänk på dem som gått före och dem som kommer efter. Detta är Herrens bud för alla som lever, och hur kan du förkasta den Högstes beslut? Tio år eller hundra eller tusen – i dödsriket kan ingen klaga över sitt liv”) och 1 Thess 4:13–18 (”Vi vill att ni skall veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp …”). Det sista bibelordet ska alltså enligt kyrkohandboken 1693 läsas vid begravning. Även Ps 90 förekommer lika ofta, men med lite olika val av verser. De bibelorden som Berglin återkommer till anknyter antingen till dödens oundviklighet (jfr Job 14:12, Syr 41:3–4) eller uppståndelsens hopp (jfr 1 Thess 4:13–18).
Att texter hämtas från Jesus Syraks vishet – eller för den delen från Baruk eller Visheten – är kanske förvånande för någon. Men i Karl XII:s bibelöversättning – som gäller vid den här tiden – ingår de deuterokanoniska böckerna (apokryferna). De försvinner inte från de svenska biblarna förrän på 1800-talet. Även i kyrkohandbokens förslag på bibelord som kan läsas vid graven finns sex som kommer från därifrån, i samtliga fall från Jesus Syraks vishet.
Berglin utgår vid ett tiotal begravningar inte från ett bibelord, utan i stället någon form av tema. De anges ofta med någon form av latinsk fras, och flertalet av dem har jag inte kunnat identifiera. Mest frekvent är den latinska frasen: Nesci, pati, mori. Att födas, lida och dö. Det används vid två barnbegravningar och när Per, 30 år, begravs.
Resterande begravningar – en dryg fjärdedel – har ett bibelord som endast är noterat en eller två gånger. Här finns verser ur evangelierna i princip lika frekvent som andra delar av Bibeln.
Vad säger bibelordet om den avlidne?
Kan man utsäga något om den avlidne utifrån valet av bibelord? Tre sekler efter begravningen är det naturligtvis vanskligt att uttala sig om. Inte minst eftersom vi knappast känner till särskilt mycket om de enskilda människorna. Enklast att identifiera är naturligtvis den avlidnes ålder. Det har redan nämnts att Luk 2 använts när vuxna begravts och Mark 10 använts vid barnbegravningar. Även Bar 4:19-23 och Job 14:1 används uteslutande när barn begravs.
I några fall tyder bibelordet på en kvinna som dör i barnsäng. Vid begravningen av Ingeborg, 33 år, 1717 och Anna, 34 år, 1713 används 1 Mos 35:16, ”De bröt upp från Betel, och strax före Efrata var tiden inne för Rakel att föda. Förlossningen blev svår”. Likaså används 1 Tim 2:15, ”Men hon skall bli räddad genom sitt moderskap om hon lever ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse”, när Karin, 34 år, begravs 2 februari 1725. Hon är också den enda som begravs på Kyndelsmässodagen utan att Luk 2 läses. Tesen underbyggs i dopboken, där det framgår att de tre kvinnorna fött barn en kort tid före dödsfallet. Eftersom det är dop- resp. begravningsdag som noteras, och inte födelse- och dödsdag, går det inte att säga hur lång tid som förflutit mellan förlossningsdag och dödsdag.
När Gunnel, 76 år, begravs 1726 väljer Berglin Ords 28:6, ”Bättre fattig och oförvitlig än rik på orätt väg” som i Karl XII:s översättning lyder ”Bättre är en fattig then i sine fromhet wandrar, än en rijk man then i wrångom wägom går”. Det bibelordet har han inte noterat vid någon annan begravningsnotis, så man kan tänka sig både att den avlidne var fattig (vilket ju rimligen flertalet församlingsbor var), men också from.
Vi har redan sett att när Ingrid, 60 år, begravs 29 augusti 1717 använder Berglin Luk 2 som utgångspunkt. Detta är den enda begravning som inte ligger i anslutning till Kyndelsmässodagen där det sker. Det är frestande att tänka sig att han på något sätt identifierat Ingrid med Symeon eller Hanna i templet.
Liknande funderingar kan man ha för Anna, 88 år, som begravs 1720. Även här väljer Berglin en unik utgångspunkt, nämligen 1 Tim 5:5, ”Den som verkligen är änka och ensamstående har satt sitt hopp till Gud och upphör inte att be och åkalla både dag och natt.” Utifrån bibelordet kan man tänka sig att Anna var änka. Detta framgår inte direkt i begravningsnotisen, men indirekt eftersom hon relateras till sin son: ”Överstelöjtnantens välborne herr Petter Cedersparres moder”. Hennes make Arvid Joungh dog 1708. Man kan naturligtvis också tänka sig att hon var en bedjande kvinna, men det kan inte heller uteslutas att kyrkoherde Berglin hade anledning att lägga ut texten lite extra för en av bygdens få ståndsperson. Petter Cedersparre hade blivit adlad 1716.
För flertalet begravningar är bibelorden dock för allmänna för att ge någon väsentlig information av den avlidne.
Berglins egen familj
Andreas Berglins egen familj skonas inte från dödens härjningar. Han håller inte i begravningarna själv, inte heller hans komminister. 1712 begravs hans dotter Helena, knappt 22 år, av magister Daniel Hodell (d. 1742); han kom från Hol och var vid tillfället rektor i Alingsås, men framför allt var han morbror till den avlidna. Upp 7:13–14 är noterad som text.
Sonen Bengt Olov, drygt 22 år, begravs 1720. Det är komministern i (Norra) Vånga, Andreas Norenius (d. 1726), som förrättar begravningen och två texter noteras: Fil 1:21, 23 samt Upp 14:13.
Och Berglins hustru, Beata Hodell, dör 1724 i en ålder av 50 år. Begravning förrättas av Laurentius Forsellius (1653–1729), kyrkoherde i Alingsås och kontraktsprost i Kullings kontrakt, till vilket även Hols pastorat hör. Han är alltså Berglins förman i tjänsten. Som text anges Hes 24:15,16,17,18 (skrivet på det sättet). Möjligen signalerar valet av text att kontraktsprosten vill förmana sin kollega att fortsätta sitt prästerliga värv utan att låta sorgen hindra honom: ”Herrens ord kom till mig: Människa! Jag skall låta bråd död ta ifrån dig henne som är dina ögons lust. Du får inte sörja, inte gråta och fälla tårar. Jämra dig i stillhet, men håll ingen sorgehögtid. Vira turbanen om huvudet och sätt på dig sandalerna. Dölj inte ditt ansikte och ät inget sorgebröd. På morgonen talade jag till folket. På kvällen dog min hustru. Följande morgon gjorde jag som jag hade blivit befalld.”
Avslutning
Kyrkoherde Andreas Berglin verkar ha lite olika principer för valet av bibelord eller tema som utgångspunkt för likpredikan. I en fjärdedel av begravningarna sker utgångspunkten i kyrkoåret, framför allt den aktuella söndagens evangelium. Bibelord utan kyrkoårsanknytning används däremot i flertalet fall (drygt 70 %). Vid 40 % av begravningarna är det ett bibelord som används minst tre gånger. Resterande begravningar utgår från någon form av tema.
Mikael Isacson. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2023, nr 10, s. 13–17. Bearbetning av artikel ”Bibelord som genealogisk källa. Kyrkoherde Andreas Berglin och begravningsböckerna i Hol, Horla och Siene” i Släktforskarnas årsbok 2023, s. 174–185.