Why We Sing. Music, Word, and Liturgy in Early Christianity. Essays in Honour of Anders Ekenberg’s 75th Birthday. Carl Johan Berglund, Barbara Crostini & James A. Kelhoffer (red.). Brill 2022, 612 s.
Anders Ekenberg (f. 1946) är en polyhistor. Många tidigare studenter vid Uppsala universitet och Newmaninstitutet har mött honom som lärare i Nya testamentet och den tidiga kyrkans historia. Men han disputerade och blev docent i kyrko- och samfundsvetenskap, och när han 2013 blev professor blev det rätt och slätt i teologi. Hans vetenskapliga produktion kan inte rymmas inom ett enskilt fält utan rör sig över framför allt bibelvetenskap, liturgik, patristik och musikvetenskap.
Ekenberg har tjänat som kyrkomusiker och präst i såväl Svenska kyrkan som Katolska kyrkan. Han har haft en avgörande roll i arbetet med i princip samtliga liturgiska böcker på svenska som används i Stockholms katolska stift: missalet, lektionariet, Cecilia – katolsk gudstjänstbok samt Kyrkans dagliga bön som 2021 fick sin uppföljare i det storslagna fyrbandsverket Timmarnas liturgi.
För en bredare allmänhet torde han som person vara okänd; ett tecken på detta är att han saknar en egen sida på Wikipedia. Resultatet av hans arbete har däremot kommit många till del. I framtagandet av Bibel 2000 var han sakkunnig och ledamot av Bibelkommissionens styrelse. Inte minst var han delaktig i psaltaröversättningen (trots att han inte är gammaltestamentlig forskare). Och när Sveriges kristna råd på 1990-talet tillsatte en grupp att arbeta fram en ekumenisk version av trosbekännelserna och Herrens bön (eftersom versionen i Bibelkommissionens översättning, NT-81, av Matt. 6 inte ansågs användbar i liturgin) var Ekenberg inte bara representant för Katolska kyrkan, utan också sekreterare och föredragande. Deras version av Herrens bön används i frikyrkor och Svenska kyrkan, medan deras förslag till trosbekännelserna inte antagits av någon kyrka.
Why We Sing innehåller huvudsakligen föredrag från ett colloquium anordnat med anledning av Anders Ekenbergs 75-årsdag. Titeln anspelar på hans egen avhandling: Cur cantatur? (varför sjunger man). Där studeras den liturgiska sångens funktion under karolingisk tid (700- och 800-talet). Liksom flertalet festskrifter innehåller även denna specialstudier av skilda slag. Det sammanhållande bandet – förutom festföremålet – är den kristna gudstjänsten i framför allt den tidiga kyrkan. De tjugo bidragen fördelas på fyra delar. De två första handlar om liturgi i dels Nya testamentet, dels andra tidigkristna skrifter. Den tredje samlar uppsatser kring det liturgiska rummet, medan den fjärde delen kretsar kring hur (inslag i) tidigkristen liturgi återanvänds eller förstås senare i historien. Därtill finns en fyllig inledning som bl.a. skissar Ekenbergs omfattande verksamhet inom akademi och kyrka. Det är talande att denna är skriven av Sven-Erik Brodd, professor emeritus i Kyrkovetenskap, och James A. Kelhoffer, professor i Nya testamentet.
Att i en kort bokanmälan lyfta fram samtliga bidrag är naturligtvis omöjligt. Det får bli ett subjektivt urval, men det finns mycket mer att hämta för den som delar Ekenbergs intressesfär(er).
Professor Birger Olsson presenterar en kolometrisk översättning av 1 Johannesbrevet. Det betyder att han tar hänsyn till att översättningen ska läsas högt och utformar den typografiskt så att varje rad kan läsas i ett svep med andningspaus vid radbrytningen. Att underlätta för lektorn i gudstjänsten på detta sätt är inte en ny företeelse i historien, men knappast vanligt i svenskspråkiga bibelöversättningar. Däremot i moderna missalen.
Musikaliska metaforer i två passager hos Ignatios av Antiochia analyseras av professor James A. Kelhoffer. I Efesierbrevet 4:2 används musikaliska termer, bland annat bilden av församlingen som en choros (kör/korus), för att understryka vikten av endräkt (vilket bara är möjligt under biskopens ledning). Och i Romarbrevet 2:2 uppmanas de kristna i Rom att bli en choros och sjunga Guds lov kring det altare där Ignatios offras.
Förhållandet mellan Didache 1–6 och Matteusevangeliet studeras i detalj av docent Jonas Holmstrand. Slutsatsen är att Didache 1–6 inte är en för-kristen text med kristna inslag, utan att likheterna mellan de två texterna är så stora att Didache 1–6 i sin helhet bör ha formulerats i samma tradition som Matteusevangeliet.
Docent Barbara Crostini ifrågasätter den dominerande uppfattningen att det så kallade dopkapellet i Dura Europolos (mitten av 200-talet) verkligen skulle vara en plats för dop. Hon noterar bland annat att det inte finns någon vattenledning dit. Med utgångspunkt från de fresker som finns, argumenterar hon i stället för att det var en begravningsplats (ett mausoleum).
Urval av bibeltexter att läses eller kantilleras i gudstjänsten har ofta sammanställts i särskilda böcker. En sådan är profetologion, gammaltestamentliga texter för bysantinska festdagar. Filosofie doktor Miriam L. Hjälm analyserar kriterierna för urvalet av texter till profetologion och hur texterna får ny mening i en ny kontext. Två av flera svar är att de är enkla att utlägga typologiskt (dvs. att se Kristus i texten) och kan användas som moraliska guider.
Anders Ekenberg, redaktörerna, bidragsgivarna och inte minst alla läsare av denna festskrift är att gratulera!
Mikael Isacson. Publicerad i Signum 2023:5 s. 52–53.